Jag skulle kunna berätta någonting …

På sin nittioårsdag ger Lars Huldén ut ett urval gamla och nyskrivna kortdikter. De bildar ett långt spann över tillvaron och får läsarna att vänta på mer.

Lars Huldén

Läsning för vandrare

Schildts & Söderströms 2016

Bäst att börja med att överlämna ordet åt Lars Huldén själv eftersom han som dess brukare är oöverträffad:

Du som hastar förbi

jag skulle kunna berätta någonting

för dig.

Så lyder, lika lakonisk som lovande, en av gravskrifterna i Läsning för vandrare (1974) som nu tillsammans med nyare och helt nyskrivna kortdikter har getts ut under titeln Läsning för vandrare och andra. Huldén är en av våra mångsidigaste författare. Han har skrivit kortare och längre dikter, sångtexter, dramatik och berättelser. Dessutom har han ett omfattande akademiskt författarskap bakom sig. Men det känns logiskt att betona just kortdikten vid ett jubileum som detta när man försöker överskåda Huldéns oöverskådligt rika verk. För hjärtat i alltsammans är, ända sedan debuten med diktsamlingen Dräpa näcken (1958), den korta och koncentrerade, vackra, kloka och ofta roliga formuleringen, den som tycks komma till Huldén med sådan avundsvärd lätthet men ändå behåller sin flertydighet och rikedom.

Ingenstans är det tydligare än i Läsning för vandrare, som tillsammans med till exempel Herdedikter (1973) J.L. Runeberg och hans vänner (1978) och Inga stjärnor i natt, sir (2012) hör till höjdpunkterna i hans poetiska verk.

Läsning för vandrare består av 238 epigram, inspirerade av den senantika grekiska antologin. Men naturligtvis är det en bok, inte om de döda utan om de levande. I dessa aforismer, goda råd, lyriska reflexioner, förbittrade utrop med mera avtecknar sig en skiftande provkarta över personlighetstyper och förhållningssätt till livet. Döden framstår som än skrämmande, än milt tröstande, däremellan bara obegriplig och överraskande. En kör av människor stiger fram, författarens egen hållning är omöjligt att avgöra. Han framstår som ett språkrör för livets mångfald, ibland ironisk, ibland medkännande, ofta förundrad men alltid lyhörd och respektfull.

Elegier och utrop

Epigrammen är av många slag. Boken inleds av en rad elegiska distika, som detta:

Människorna jag höll av har strukits ur mitt minne

Minns du kanhända en vän? Gläd dig, då lever du än.

Den klassiska formens avklarnade hållning får sitt motstycke i vardagliga, tillkämpat nonchalanta utsagor som "Värre ska en karl kunna stå ut med" (nr 126) eller "Pumpen pajade" (nr 128). Den kändaste av gravskrifterna och den enda, avslöjar Huldén i det nyskrivna förordet, som har verklighetsförebild, lyder: "Nej!" (nr 23). Omgivna av berättelser om det mänskliga livets lyckor och vedermödor känns de enkla och objektiva minnesfragmenten dubbelt gripande, som nr 66: "Molnet och regnen / var underbarast av allt."

I förordet beskriver Huldén bokens tillkomst: i juni 1974 hörde han ett radioprogram om den grekiska antologin och blev intresserad av att pröva på formen själv och i augusti kunde han skicka det färdiga manuset – 238 epigram – till sin förläggare. En sådan upplysning får det förmodligen att svindla för alla som någon gång våndats inför ett tomt papper. Jag kommer att tänka på vad en av Huldéns författarkolleger en gång sa om att samarbeta med honom: "Att han är så bra kan man till nöds stå ut med. Men att han också skall vara så snabb …"

Återstoden av Läsning för vandrare och andra består mest av nyare dikter. Särskilt fäster man sig vid ett fyrtiotal nyskrivna haikudikter. Ett viktigt tema hos Huldén har, naturligt nog, redan länge varit åldrandets psykiska och fysiska aspekter. Så är det även i haikudikterna. I det här sammanhanget ingår de i en intressant dialog med Läsning för vandrare. Där försökte den medelålders diktaren med knappa medel skapa en syntes av människolivet, präglad av balans och överblick. Hos den åldrige poeten är syntesen mycket mer svåruppnådd – för den gamle gäller det partikulära, vare sig det rör sig om mottagligheten för världens impulser eller kroppens kapacitet. Ofta är det dystert: "Klockan tickar på. / Dag efter annan förgår. / Mörkret har fått makt."

Men mörkret kan brytas av seendets glädje, som i denna skarpsynta iakttagelse av höstvinden gång genom vassen: "Vassens gula hund / löpande längs stränderna / skällande åt vintern."

Lars Huldéns vid det här laget femtioåttaåriga författarskap är en enastående, klok, vacker och rolig existentiell rapport. Poesiläsarna gratulerar honom på nittioårsdagen med en oblyg förhoppning om att han inte ska ge upp sitt värv på länge än!

Michel Ekman Litteraturkritiker

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54