Jag ser inte ut som en inbrottstjuv i USA

Bild: Wilfred Hildonen

Jag önskar att få se en dag då jag och en afroamerikansk tonåring på lika villkor kan invänta en polisbil på vår egen trappa. En polisutbildning på bachelornivå kunde vara ett viktigt första steg i den här riktningen.

Den fjärde augusti för 25 år sedan blev jag en utlandsfödd amerikan. Det kändes kul att plötsligt tillhöra en minoritet på hela 13 procent. Parallellerna till mitt liv som finlandssvensk är inte så långsökta som man kunde tro. Som invandrare känner vi igen varandra på accenten. Oberoende av om vi tagit oss till USA under en lastbilspresenning, genom giftermål eller genom att stå på huvudet inför invandrarverket har våra erfarenheter sina paralleller. Vi har utvecklats till insider-outsiders. En gemensam referensram skänker en känsla av samhörighet.

I min amerikanska vardag blir jag alltid lika förvånad när tjuvlarmet plötsligt går på. Innan jag hunnit knacka in säkerhetskoden är polisen på väg. Jag går ut på farstutrappan och väntar. I Cincinnati tar det sex minuter innan polisen svänger runt hörnet och rullar ner fönstret. "Falskt alarm!", säger jag generat. "No problem!" Polisen kör långsamt vidare. Min komlighet gör att skådespelet upprepar sig ett antal gånger. I något skede tappar jag tålamodet. "Hur vet ni att jag inte är en tjuv?", frågar jag irriterat. "Ni ser inte ut som en inbrottstjuv, sir", svarar polisen.

En myriad av tankar cirklar i mitt huvud: "Vad fan är det jag egentligen betalar för? Kan ni inte ens be om legitimation? Vad får er att särbehandla en medelålders man på en potentiell inbrottsplats?" Medan tankarna tävlar inom mig, hämmas handlingen av feghet. Tänk om jag plötsligt säger något som gör polisen förbannad, som får honom att slänga mig mot väggen, slå på handklovarna och låta elchockvapnet tala. Den möjligheten lockar inte. Slutligen får jag ur mig något i stil med "Kanske jag borde börja extraknäcka som inbrottstjuv…" Polisen ler och lyfter på pedalen.

På en ledarskapskurs berättar en kvinnlig kollega om sina erfarenheter av falska alarm. Hennes 14-åriga son är ensam hemma när han plötsligt hör systemet tjuta. Han ringer sin mamma som förgäves instruerar honom i att knacka in koden. Då det misslyckas kastar hon sig i bilen. "Jag är där inom 15 minuter. Gå upp i sovrummet. Öppna inte för någon förrän jag är där. Låtsas sova!" När den uppskärrade mamman är på plats har polisen omringat huset. Allt slutar trots allt lyckligt. Mor och son omfamnar varandra.

Till saken hör att min kollega och hennes son båda är afro-amerikaner. Jag är immigrant.

I Finland utbildas polisen i en treårig yrkeshögskola medan en amerikansk polisakademi kan undanstökas på 13 till 19 veckor (i undantagsfall talar man om sex månader). För att bli antagen räcker det oftast med ett fläckfritt straffregister, 21 års ålder samt avklarad läroplikt. Mot den här bakgrunden är det inte förvånande att de två senaste polisskjutningarna av obeväpnade svarta män in Cincinnati utförts av relativt oerfarna poliser i 25–27 års ålder. Färdigheter i nedtrappning av situationen saknas.

I dag bor jag i Chicago i stadsdelen Bucktown, som genomlevt 1800-talets massimmigration, 1960-talets förfall och 2010-talets renässans. I början av juni sveper George Floyd protesterna igenom våra gator. Rykten florerar. På webben cirkulerar uppmaningar om att bränna ner Chicago: Bucktown med flera står på menyn. Själv sitter jag på vår trappa om kvällarna, fem kvarter från händelsernas centrum, och lyssnar på tjutande sirener. Ryktena visar sig snabbt vara iscensatta. Kriminella ligor länsar butiker på Milwaukee Avenue, men utanför rena businesskvarter sker ingen vandalism.

När Vita huset den 22 juli annonserar att man sätter in federala styrkor i Chicago är allt noga uträknat. För Trump är det viktigt att framstå som en stark ledare. Han får sin manöver att framstå som en invasion, när man i stort sätt endast omdefinierar befintliga federala jobb i området. Retoriken är avsedd att avleda tankarna från en misslyckad coronaviruspolitik. Pandemin och arbetslösheten har fått kriminaliteten att stiga, men det är inget en intervention kan råda bot på.

Varför ställer man just Chicago i brännpunkten? Staden representerar allt som dagens vita hus föraktar. Vi talar om Obamas bas, om en stad där borgmästarvalet 2019 var en kamp mellan två svarta demokratiska kvinnor, och om en fristad som inte lämnar ut namnen på sina odokumenterade immigranter till federala myndigheter. Dessa omständigheter gör Chicago till det ideala målet för diskreditering.

Personligen önskar jag att få se en dag då jag och en afroamerikansk tonåring på lika villkor kan invänta en polisbil på vår egen trappa. En polisutbildning på bachelornivå kunde vara ett viktigt första steg i den här riktningen.

Kettil Cedercreutz Chicago, USA

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning