Jag också

#metoo-kampanjen har fått mig att inse att jag inte förstått vidden av betydelsen av hur jag och andra män berör, tittar och kommenterar.

Jag skulle vilja ha rätt till ett frågetecken i rubriken. Jag skulle vilja att jag hade förstått hur flickor och kvinnor har det. Jag skulle vilja känna mig säkrare på att jag står ovanför, utanför, bredvid. Att det inte är mig det handlar om.

Men den här gången är det helt uppenbart att jag inte är på offrens, utan på förövarnas sida. #metoo-kampanjen har fått mig att inse att jag inte förstått vidden av betydelsen av hur jag och andra män berör, tittar och kommenterar. Jag skäms över det.

Det finns debattörer som menar att det är viktigt att inte kollektivt skuldbelägga alla män, och att också uppmärksamma och komma ihåg alla dem som beter sig bra. Så tänker inte jag längre. För det tankespåret gör fingrarna, kommentarerna och blickarna till något som är privat och personligt. Till något som är alltför vanligt, men i grunden handlar om en stor mängd enstaka fall, som kan och bör åtgärdas situationsbundet, med självförsvarskurser eller allmänt hyfs.

I slutet av 1960-talet myntade den amerikanska feministen Carol Janisch uttrycket "det personliga är politiskt", som ett sätt att synliggöra och ge makt åt kvinnors vardagserfarenheter. Tanken var att man genom att benämna och synliggöra det personliga kan förändra det genom politik.

Carol Janisch hjälper oss att förstå vad det är som gör mig och alla andra män delaktiga i trakasserierna, oavsett vad vi själva gör och säger. För samtidigt som oönskade beröringar eller kommentarer förstås är djupt personliga är de också del av det gemensamma och för givet tagna. Och för att få bort dem räcker det inte med individorienterade självförsvarskurser eller uppmaningar till allmänt hyfs, utan det behövs politik. Feminism.

Jag har en längre tid uppfattat mig stå för feminismen, och de grundläggande värderingar om jämställdhet och likvärdighet som den står för. Men för mig har jämställdhet mellan könen i praktiken handlat om föräldraledighet och arbetsvillkor. Angelägna frågor, men med det särdraget att det går att förhålla sig till dem som att det handlar om att välja mellan olika praktiska lösningar. Feminism som det möjligas ingenjörskonst. Eller kanske helt enkelt bara manlig feminism? Politisk, men inte i grunden personlig.

Mina kvinnliga kolleger och vänner som jag respekterar och beundrar har helt uppenbart erfarenheter av könsrelaterade orättvisor och trakasserier som jag inte har. Jag är tacksam över att inte vara en av dem, i det avseendet. Men jag inser samtidigt att min förståelse av relationen mellan det personliga och det politiska i jämställdhetsfrågor handlat för mycket om politik. För jag är man, och äger själv min kropp.

Ett jämställt samhälle ur ett könsperspektiv handlar om en mycket djupare och mer grundläggande process än fördelning av ansvar i hemmet, eller att ett nej skall vara ett nej. Bara den som har makt som inte är ifrågasatt kan bete sig såsom män världen över gör, överallt, hela tiden. Den makten måste tas ifrån oss, och ges till andra. Till det krävs politik: lagar, löner, läroplaner. Så visst, vi skall beklaga det som hänt, vi skall trösta dem som kränkts, vi skall begrunda vårt kollektiva dåliga samvete. Men vi skall inte gå vidare. I stället skall vi göra det mest personliga helt politiskt, för att skapa förändring som består, också långt efter att de sociala medierna tystnat.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46