"Jag känner stress nästan varje träning"

Ingen lönekung. Landslagslängdåkaren Matias Strandvall har betydligt lägre inkomster än många lagidrottare. Bild: Lehtikuva / Markku Ulander

Matias Strandvall hör till den finländska längdåkningseliten – men blir inte rik på sitt yrke. Strandvall erkänner att han ibland är avundsjuk på lagidrottare.

IF Minkens sprintspecialist Matias Strandvall letar efter orden.

– Det känns som om jag tvingas klä av mig och visa själen för sponsorerna – bildligt talat, säger landslagsåkaren till slut.

Att sälja sig är ett måste för elitsatsande individidrottare, som Strandvall. Utan sponsorpengar går satsningen snabbt omkull.

Det statliga stödet på 10 000 euro som Strandvall får går bland annat åt till huslån och mat. Sponsorpengarna ska täcka de övriga utgifterna, som resor, hotellnätter och läger.

– Jag får det att gå runt, varken mer eller mindre. Men så är det väl som livet ska gå till. De pengar man får in använder man, säger Strandvall.

Är det ett stressmoment för dig?

– Det ökar på pressen att prestera. Om jag gör en dålig säsong till exempel på grund av sjukdom missar jag en massa bonusklausuler och sponsorer försvinner.

Han fortsätter:

–  Det tillför mer stress i nästan varje träningspass. Jag vill att allting ska lyckas. Att försöka sälja sig själv är en jobbig del av idrotten. För det är precis det man gör – säljer sig själv.

Är avundsjuk på lagidrottare

Idrottarnas skatteuppgifter var bekant läsning. Ishockeyspelare och många andra lagidrottare har det väl ställt, men individidrottare har det kärvt.

Enligt Yle Sporten tjänade hinderlöperskan Camilla Richardsson bara 298 euro i fjol. Släggkastaren David Söderberg och orienteraren Mårten Boström tjänade lite mer än 4 000 euro. Listan bara fortsätter.

De flesta finländska toppidrottare som tävlar i individuella grenar tjänar mindre än 1 200 euro i månaden och lever farligt nära fattigdomsgränsen, framkom det i en Yle-undersökning i fjol.

Strandvall erkänner att han ibland är avundsjuk på lagidrottare.

– De får sin lön en gång i månaden oavsett om de vinner eller inte. Om jag klarar mig dåligt i en tävling visar kontot fortfarande på noll. De har mer lugn och ro och inte samma press på sig.

Svårt att sälja skidåkning

Ishockeyn är den populäraste grenen i Finland och spelarna tjänar därefter.

Höga femsiffriga belopp och till och med sexsiffriga belopp är kutym för proffshockeyspelare i Finland.

Jokerits Peter Regin drog in 558 000 euro och HIFK:s Corey Elkins tjänade 320 000 euro i fjol.

Skidåkarna har det kärvare.

Matti Heikkinen tjänade visserligen 95 000 euro, men till exempel Kerttu Niskanen håvade bara in 5 000 euro i fjol.

Strandvall förstår inte varför det är mer attraktivt att sponsra ishockey än skidåkning. Han säger att sponsoreringen är i barnaskorna i vårt land.

–  Än i denna dag har jag inte kommit underfund med vad ishockeyn gör bättre än skidföreningar. Om man har ett FM på skidor följer 500 000 med på tv. Det borde gå att sälja skidåkningen, men det är svårt.

Avundas inte högavlönade

Trots stressen, den dåliga lönen och pressen att prestera är Strandvall nöjd med tillvaron.

Han sneglar inte heller snett på de som tjänar bättre.

– För tillfället lever jag min dröm. Jag vill vara toppidrottare och det är ett val jag har gjort. Det är inte en dans på rosor, men jag får stiga upp varje morgon och göra precis det jag vill, säger Strandvall.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39