Jag, i lyckliga stunder och sorgliga

Människor vill se ansikten. Konsthallen visar dem och andra aspekter av personligheten på en utställning som vimlar av glädjande och briljanta verk.

Jag: Självporträtt genom tiden

Helsingfors Konsthall, Nervandersgatan 3

Till den 6.8.

Vi människor älskar att titta på bilder av ansikten. Forskning visar att nyfödda barn föredrar ansikten framför annan visuell stimuli, och på Instagram illustrerar den populära hashtaggen iseefaces, jag ser ansikten, hur människor kan se "ansikten" i allt från arkitektur till frukt. Tidningar säljs med hjälp av ansikten som pryder pärmarna, och inom konsten är porträtten ett evigt motiv, från fantastiskt vackra egyptiska gravporträtt till förvrängda kubistansikten.

Just nu lever vi i självporträttens tid, men det är inget som uppkommit i och med mobiltelefoners kameror och sociala medier. Självporträttens tid kan anses ha pågått i hundratals år inom den västerländska konsttraditionen: tänk Da Vinci, Dürer, Rembrandt, Gentileschi, van Gogh, Schiele eller Kahlo, och sannolikheten är att deras självporträtt är bland det första som flyter upp till ytan av medvetandet.

Att rannsaka det egna ansiktet kan ses som ett påbud för konstnärer, något som betraktarna tackar för och tar emot. Vi tröttnar ju aldrig på ansikten, eller på att få en glimt bakom kulisserna, in i någons privatliv. Denna härliga kombination är vad Konsthallen i Helsingfors erbjuder sina besökare under sommaren – givetvis i finsk tappning. Det är ju trots allt vårt hundraårsjubileum.

Måleriets frihet

Ett drygt sekel: det är tidsperioden som Jag: Självporträtt genom tiden skildrar. Den rymliga konsthallen erbjuder tillräckligt med utrymme för den delvis kronologiskt uppbyggda utställningen att leverera en gedigen och balanserad historik. Avsaknaden av förnumstigt förklarande texter på väggarna är en lättnad. De små lapparna med information om konstnär och årtal är mer än nog – självporträtten får tala för sig själv.

Själva utställningen är mycket snävt kuraterad kring professionell konst. Även de moderna verken – vissa så nya som från i år – är alla utförda av Riktiga Konstnärer, såna som en konstintresserad Helsingforsisk publik känner till från Riktiga Gallerier. I utställningens introduktionstext nämns "selfies" men dessa internetrelaterade och ungdomsförknippade självporträtt representeras inte. Även om några fotografier slunkit med ligger fokus främst på målningar. Inget ont med det – den frihet målfärg och pensel ger vid utförandet av självporträtt trumfar på sätt och vis kamerans möjligheter. Inom fotokonsten har i själva verket ofta aspekt av måleri inkorporerats i självporträtt (referenser till konsthistorien, tekniker som imiterar målningar). Målare har å sin sida ofta strävat efter det slags realism som en kamera kan erbjuda. Gräset är alltid grönare...

Beskriva eller avbilda

Tack vare sitt tema är Jag givetvis en intressant utställning. Den är inte bara en kavalkad av ansikten, utan också en inblick i variationen i individers självbild. Här finns de som förskönar sig själva, de som avbildar sig själva som offer, de som tar politisk ställning, de som abstraherar sig. Här finns de med humor, och de som tar sig själv på största allvar. De som beskriver sig själva på något plan och de som bara avbildar sin fysiska inkarnation. På det stora hela är det dessa aspekter och de mindre helheterna inom utställningshelheten som fascinerar mer än de enskilda verken. Trenderna, metaforerna, stilarna.

Det som väcker flest tankar är dikotomin man – kvinna (samtliga medverkande konstnärer är cispersoner). Kvinnornas självporträtt representeras i Jag som mer symboliska, politiska, sorgsna. Männens självporträtt är ofta ett mer eller mindre realistiskt ansikte, medan kvinnorna fläker ut sig på ett annat sätt: Marianna Uutinen avbildar sig själv helt abstrakt, Elina Brotherus fotograferar sig själv med en evigt närvarande känsla av stor sorg, Hannaleena Heiska visar sig själv som en hund, Iiu Susiraja spottar på sin egen spegelbild, Minna Suoniemi låter en ballong våldsamt explodera i sitt eget ansikte, Rauha Mäkilä bär ögonbindel. Trots att det förstås finns undantag till detta (Jenni Hiltunen målar sig själv som någon ur boken How to be Parisian wherever you are och Elin Danielson-Gambogi tittar med glittrande ögon och ett hemlighetsfullt leende ut från sitt självporträtt från 1899) blir kontrasten till de manliga konstnärerna påtaglig när de sistnämnda målar självporträtt med titlar som Självporträtt efter 9 timmar på technoklubb (målad av en 40-årig Sami Lukkarinen) eller målar sig som feta kukar (bokstavligen!) i rysk färgskala, som Jukka Korkeila gör.

Skillnaderna mellan könen uppstår på grund av blotta mängden självporträtt i Jag, samt ett mänskligt behov att placera saker i fack och att analysera. I grund och botten är utställning ändå en samling bilder på individer, som var och en avbildat sig själv som människa i första hand. Utställningen vimlar av glädjande och briljanta verk, som Anne Koskinens bronsverk som speglar betraktaren, förvrängd och gyllene, eller som Sulho Sipiläs melankoliska självporträtt med julgran från 1929. Det är bilder ur lyckliga stunder och sorgliga stunder, bilder föreställande ungdom och ålderdom, ensamhet och tillhörighet. Bilder för betraktaren att spegla sig själv i.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08