"Jag har visat att det finns en rättvisa"

Förblir sångerska. Efter vinsten i ESC har Jamala fått inbjudningar till en massa konferenser, och förfrågningar om att bli ambassadör för det ena eller det andra: – Jag tackar konsekvent nej till allt, jag vill förbli musiker, sångerska. Så fort man blir en röst för någon annan – då är man körd Bild: Oksana Jusjko

Ingen hade trott att en sång om en deportering kan vinna Eurovision. Man kan tycka vad man vill om min sång – men ingen kan ifrågasätta att den är äkta, säger krimtatariska Jamala från Ukraina. HBL har träffat henne i Kiev.

Jamala anländer försenad till intervjun, hon har suttit på fel kafé och fastnat i trafiken på väg hit. Intervjun äger rum på en vanlig restaurang i Kiev, vi sitter inte ens i ett eget kabinett. Det är informellt på det typiskt ukrainska sättet och vi blir snart avbrutna av en restauranggäst som vill ta en selfie med Eurovisionssegraren.

Jag avbryter resolut hans försök eftersom jag inte vill att en enda minut dyrköpt intervjutid ska gå till spillo. Jamala tittar tacksamt på mig.

– Tack för att ni ingrep, jag har själv så svårt att säga nej. Just nu är det helt omöjligt att gå på gatan eller i affärer, alla kommer springande och vill ta en selfie... Jag avskyr att göra folk besvikna, men nu måste jag lära mig att göra det. Kiev har fem miljoner invånare, jag kan inte fotografera mig med varenda en.

Ålder: 32

Ursprungliga namn: Susana Dzjamaladinova

Bakgrund: Jamala föddes i Osj, dåvarande Kirgiziska republiken i Sovjetunionen. Hon flyttade som barn tillbaka till pappans hemby Kutjuk-Uzen eller Maloretjenskoje vid Krimhalvöns södra kust. Hennes pappar är krimtatar och mamma armeniska. Hon har sysslat med musik sedan barnsben och spelade in sin första skiva som nioåring. Därefter har hon gått musikinstitutet i Simferopol och Tjajkovskijkonservatoriet i Kiev. Hon är sopran och utbildad operasångerska. I dag sjunger hon förutom pop även jazz, folksånger, soul och deltar i operakonserter.

Jamala är anonymt klädd i svarta jeans med rivna knän, en lång svart skjorta och gympadojor. Ansiktet är omsorgsfull sminkat och det kolsvarta håret är rakt och utsläppt. Hon är trött. Över en natt har hon blivit en firad stjärna i sitt ukrainska hemland och Europa, hon har gett konserter i Lviv, Ternopil och Kiev, intervjuats av turkisk tv och CNN.

– Jag måste tillstå att det aldrig har varit mitt mål som musiker att vinna Eurovisionen. Länge betraktade jag den som en tävling på ganska låg nivå. Ofta har den inte handlat om musik utan om vem som hade de mest extravaganta kläderna eller den bästa showen. För mig var det väldigt viktigt att just sången stod i fokus. Jag vill inte vara en vacker docka på scen, det är en principsak för mig.

Operasångerska

Jamala, eller Susana Dzjamaladinova som hon egentligen heter, är klassiskt skolad operasångerska. Hon tog sin examen på Tjajkovskijkonservatoriet i Kiev och bägge hennes föräldrar är musiker – mamman spelar piano, pappan dragspel. Segern i Eurovision ser hon framför allt som en ny etapp i sitt konstnärliga liv.

– Jag förhåller mig lugnt till den här framgången. Inte för att jag inte skulle uppskatta den. Men i hela mitt liv har jag hållit på med musik. Jag har gått i musikskola, studerat på musikinstitut och konservatorium, jag har deltagit i en massa tävlingar. Det har varit segrar, det har varit besvikelser. Jag har släppt skivor, vissa var framgångsrika och andra inte.

Att Jamala nu tog hem segern i Eurovisionen har gjort henne till en symbol för hopp i sitt hemland, på ett sätt som hon aldrig hade väntat sig.

– De verkligt viktiga musikerna i världen kan vi bara räkna på bägge händernas fingrar. För mig är fulla konsertsalar, att folk vill lyssna på mig, viktigare än priser. Det var fullsatt när jag uppträdde i Kiev i går, vilken känsla! Och jag fick helt vansinnigt många blommor. Så många människor som tackade mig för att jag ger dem hopp, för att jag själv hoppas och tror. Det var jag inte medveten om när jag åkte på tävlingen.

Symbol för två folk

Jamalas roll i dagens Ukraina är komplex. Hon är en symbol för två olika folk och två skilda kamper – för det ukrainska folkets vilja att integreras med Europa och för krimtatarernas kamp för historisk rättvisa. År 1944 deporterades samtliga krimtatarer från sina historiska hemtrakter på Krimhalvön, eftersom Stalin såg dem som potentiella femtekolonnare. Under fruktansvärda förhållanden transporterades över 238 000 krimtatarer, från minsta spädbarn till bräckligaste gamling, i godsvagnar till Centralasien. Många dog på färden. En av dem var den lilla flicka som Jamalas farfars mor höll i sin famn.

Jag vill inte placera mig själv på en tron av lidande. Det enda jag gör är att berätta om det jag har hört av mina släktingar. Jag för vidare vittnesmål från min egen familj.

– Farfarsmor hade fem barn med sig i vagnen – fyra söner och en liten dotter som hon fortfarande ammade. Hennes man hade dött vid fronten. Föreställ er att vara en ung kvinna med ensamt ansvar för fem barn under en deportation! Dottern dog i hennes armar och slängdes ut ur vagnen. När farfarsmor kom fram till Nefteprom i Uzbekistan fick hon ensam fostra de fyra sönerna. Då Sovjetunionen började knaka i fogarna återvände hon till Ukraina. Men hon fick aldrig återse Krim – det var förbjudet för krimtatarer att bo där så de bosatte sig tillfälligt i Melitopol och där dog hon. Det var hennes kraft som inspirerade mig och fick mig att skriva 1944.

Texten till 1944 är på engelska, men refrängen är på krimtatariska – något som Jamalas mamma inte tyckte var någon bra idé.

– Mamma sade att jag borde översätta refrängen till engelska, "annars förstår de dig inte i Europa". Men jag sade nej – publiken kommer att förstå. Trots att den här sången handlar om sorgliga saker har den en ljus energi. Till och med den mest sorgliga musik kan lyfta dig. När människan gråter renar hon sig genom tårarna. Hon finns.

Älskar sitt land. Jamala – eller Susana Dzjamaladinova som hon egentligen heter – förstår inte varför det skulle vara fel att älska sitt land. – Alla har ju ett ställe därifrån de kommer! Hela världen består av ställen som är någons hem. Om vi uppskattar och respekterar vår egen kultur så kommer vi också att uppskatta andras kulturer. Bild: Oksana Jusjko

Vad säger ni till dem som påstår att er sång är politisk?

Jamala får eld i blicken.

– Tycker ni om ert land? Ser ni det som ert fosterland? Jag anser inte att det är politiskt att älska sitt hem, att älska stället därifrån man kommer. Att påstå att ens hemland inte betyder något för en är inte tolerans, det är konstgjort och ytligt. Man ska respektera sin egen kultur, sitt eget hus, sitt Krim, sitt land – men inte på ett pseudopatriotiskt sätt! Det handlar om en tyst och enkel kärlek. Du älskar ditt hem eftersom du har vuxit upp där. Det är en del av dig!

Hennes ögon är intensiva, hon tar mina händer. Fotografen har gett mig stränga förhållningsorder att vi inte får sitta för nära varandra – men Jamala måste sitta invid den hon talar med. När jag flyttar mig följer hon efter.

– Min sång är en del av mig. Jag är ledsen över att många har gjort den till en politisk kampsång. En person som älskar sitt fosterland... hur kan det vara politiskt? Jag förstår inte varför det har blivit fel att älska sitt land? Alla har ju ett ställe därifrån de kommer! Hela världen består av ställen som är någons hem. Om vi uppskattar och respekterar vår egen kultur så kommer vi också att uppskatta andras kulturer.

Jamalas modersmål är ryska och intervjun gör vi på ryska, det språk hon uttrycker sig mest nyanserat på. Ukrainska och engelska talar hon flytande, däremot har hon bara elementära kunskaper i sin pappas språk krimtatariska.

– Tyvärr talar jag inte krimtatariska speciellt bra, jag är född i Osj i Kirgizistan och i vår familj talade vi ryska. Jag förstår krimtatariska mycket bra men mina muntliga kunskaper är svaga. Men jag skrev refrängen till sången själv. Orden på krimtatariska är enkla och begripliga för alla som kan ett turkiskt språk. I Turkiet anser man att det här är en turkisk seger. Jag har blivit nerringd av en massa turkiska medier.

Vissa anser att er sång är en allegori, att den inte bara handlar om deporteringen utan också om att Ryssland har annekterat Krim.

– Det är ett faktum att Krim är ockuperat. Jag kan inte åka hem. Jag kan inte träffa min farfar som är 90 år gammal. Det är visserligen möjligt att de släpper mig över gränsen, men jag vågar inte resa dit just nu. Under de senaste två åren har den nya makten på Krim visat sig helt opålitlig. Först sade de att de inte skulle ändra namn på krimtatariska byar. Men vad gjorde de i min hemby Kutjuk-Uzen? De kom med traktor och förstörde namnskyltarna. Nu heter den bara Maloretjenskoje. Förr hade den två namn, ett ukrainskt och ett krimtatariskt, nu har den ett enspråkigt ryskt namn. De sade att de respekterar alla folkgrupper, och vad gör de? De stänger skolor och moskéer!

Jamala är upprörd, orden forsar fram.

– Jag kan tack och lov resa och se världen. Men det enda folk på Krim ser är statskontrollerad tv. I två år hör de bara samma saker, samma formuleringar. Folk har slutat tänka, tv:n har gjort dem till kloner.

Det finns totalt ungefär en halv miljon krimtatarer i världen. Ungefär hälften av dem bor på Krimhalvön, där de utgör cirka 12 procent av befolkningen.

Krimtatarerna talar ett turkiskt språk och anses vara ättlingar till mongolerna som anlände till Krimhalvön på 1200-talet. Sedan dess har de blandats upp med armenier och greker. På 1400-talet grundade de ett khanat på Krimhalvön och sålde stora mängder slavar, som de kidnappade på ukrainska och ryska områden, till det ottomanska imperiet. Den ryska kejsarinnan Katarina den stora inkorporerade Krimhalvön med det ryska imperiet i slutet av 1700-talet.

Krimtatarerna deporterades av Stalin år 1944 och fick återvända först efter Sovjetunionens fall. Planen var att assimilera dem med de turkiskspråkiga befolkningarna i Uzbekistan och Kirgizistan. Enligt sovjetmyndigheterna dog 7 889 personer under deportationen, ca 5 procent av hela befolkningsgruppen. Siffran är sannolikt underdriven, enligt många av dagens forskare.

Samtidigt fick byar och städer med krimtatariska namn på Krimhalvön nya, ryskspråkiga namn och Stalin lät flytta in etniska ryssar och ukrainare.

Båda släkterna deporterades

Erfarenheten av deportering finns på bägge sidor i Jamalas familj. Hennes pappa är krimtatar och mamma armeniska med släktrötter i Nagorno-Karabach. Mammans förfäder deporterades på 1920-talet under de sovjetiska tvångskollektiviseringarna och hamnade i Osj i södra Kirgizistan. Det var här Jamalas föräldrar träffades när de bägge studerade på musikinstitutet.

I generationer har lidandet ackumulerats på båda sidor i hennes familj. Jag frågar hur det påverkar henne. Hon tänker efter en stund innan hon svarar.

– Sovjetregimen har trampat fram lika hårt på båda släktgrenarna i min familj, säger hon och låter sina handflator härma trampet av soldater på bordet.

– Men jag vill inte placera mig själv på en tron av lidande. Det enda jag gör är att berätta om det jag har hört av mina släktingar. Jag för vidare vittnesmål från min egen familj. Man kan diskutera hur länge som helst om huruvida min sång var bäst eller inte. Men det som ingen kan ifrågasätta är att den är äkta. Jag hade skrivit och tonsatt den själv, ingen låtskrivare eller utländsk producent var involverad. Mycket av det som görs inför Eurovisionen är producerat enligt samma mönster. Man letar efter en låtskrivare, en producent, en artist som är lämplig för ändamålet, sedan ska allt kombineras, man försöker skapa en hit genom att analysera vilken slags musik som just nu är populär. Det är matematik och inte musik!

Hon är helt uppenbart stolt över att inte tillhöra den här genren.

– Alla trodde att Ryssland eller Australien skulle vinna. De hade strålande nummer! Jag gillade väldigt mycket Australiens sång. Och Serjozja hade verkligen ett häftigt nummer, med en sång helt och hållet i Eurovisionsstil. Men det är inte mitt fel att min historia visade sig vara sann!

När Jamala talar om den ryska artisten Sergej Lazarev använder hon hans smeknamn Serjozja. De känner varandra sedan flera år tillbaka.

– Vi har känt varandra länge. Jag vann en tävling vid namn New Wave år 2009 i Jurmala i Lettland. Serjozja var konferencier på den tävlingen, det var han som förklarade mig som segrare. Han sade: Vinnaren är Jamala från Ukraina! Det är ju lite av en ödets ironi, säger Jamala och skrattar sitt spontana skratt.

– Dessutom har vi två gånger suttit i juryn för barnklassen i New Waves. Jag gick fram till honom och önskade honom lycka till före tävlingen. Jag förstår över huvud taget inte hur han klarar av sitt nummer där han klättrar omkring och sjunger samtidigt. Jag skulle inte klara hälften av det! Serjozja är en bra musiker och en bra person. Förstås är han nu utsatt för all denna press från alla håll... alla dessa ynkryggar i Ryssland som försöker hitta en orättvisa i att jag vann.

Min sång är en del av mig. Jag är ledsen över att många har gjort den till en politisk kampsång. En person som älskar sitt fosterland... hur kan det vara politiskt?

Folk i Ukraina säger att ni gav dem hopp. Ni har också gett krimtatarerna hopp. Det är ett enormt ansvar.

– Verkligen. Jag känner det mycket starkt. Det skrämmer mig lite förstås. Jag får inbjudningar till en massa konferenser, de vill göra mig till ambassadör för olika saker, utse mig till professor... det är galet. Jag tackar konsekvent nej till allt, jag vill förbli musiker, sångerska. Så fort man blir en röst för någon annan – då är man körd. Då har man lämnat musiken. Det handlar om att uttrycka en känsla genom varje not. Att gestalta något ur det förflutna.

Historien är viktig för Jamala. Hon tillhör ett folk som har fått kämpa för sin kultur, sitt språk, sin existens, hon har förlorat sitt fadersmål vilket grämer henne djupt. Rötter och traditioner är inte rekvisita för henne. De är dyrköpta och därför centrala.

– Jag är en modern person, titta på mina gympadojor och rivna jeans. Min massproducerade skjorta inköpt på en butikskedja. Men jag tycker om när folk är medvetna om sina rötter och kan sina traditioner, det ger dem ett djup. Då ser man annorlunda på saker. Jag kan inte förklara med ord den respekt jag känner för alla de äldre människor som nu kommer hem till mamma och pappa på besök. Det säger att när jag sjöng ställde de sig på knä framför tv:n...

Jamala får tårar i ögonen. Hon griper mina händer igen.

– Kan ni förstå det här? När jag sjöng ställde de sig på knä framför tv:n och bad att jag skulle vinna. Bara namnet på sången, 1944, fick dem att gråta. För det är mycket svårt att ha tvingats leva hela sitt liv i en lögn. Att bli kallad förrädare. Att se sovjetmakten försöka skriva om historien och inte kunna göra något. Se hur de suddar ut dig ur alla böcker.

Stalins deporteringar

År 1944 lät Stalin deportera en mängd folk, inte bara krimtatarerna. Från Krimhalvön deporterades även greker och bulgarer, i det övriga Sovjetunionen deporterades bland annat tjetjener, ingusjer, balkarer och karatjajer. År 1956 under Chrusjtjev rehabiliterades de alla och fick återvända till sina hemtrakter – alla utom krimtatarerna. De fick inte återvända förrän efter Sovjetunionens fall och då hade deras hem nya ägare och byar och städer ryska namn. Många tvingades bo i tågvagnar och skjul i åratal. Ingen har kompenserat dem för förlorad egendom. När Jamalas föräldrar återvände till Krimhalvön var de tvungna att skilja sig för att hennes mamma skulle kunna köpa en tomt i släktens gamla hemby, eftersom det då var förbjudet för krimtatarer att köpa mark.

– Det här är en historia som har gömts undan. Men ni ska veta en sak: Det enda jag gjorde var att berätta min egen historia. Det var först efteråt som jag insåg att jag samtidigt berättade tusen historier! Jag blev en röst för alla människor inte kan uttrycka sina känslor via konst, som aldrig blir intervjuade.

Jamalas producent tittar på klockan. Fotografen ger mig en blick – vi ska ännu hinna filma videomaterial, vi har överskridit tiden för intervjun. Men Jamala tänker inte längre på tiden.

– Jag har visat att det finns en rättvisa. Oddsen var emot oss, språket obegripligt för nästan alla, sången var allt annan än standard – och jag vann! Det är en totalt galen seger. Galen! Nu har jag fått en massa brev där folk berättade om sin mormor, sin farfar. Det finns så många historier... men jag kan inte skriva fler sånger om detta. En sådan här sång skriver man bara en gång.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning