"Jag har inte satt mig i respekt"

Recensenten ser paralleller mellan Merete Mazzarella och huvudpersonen i hennes nya roman, Alma Söderhjelm. Båda har varit pionjärer inom sin forskning, och de har växlat mellan vetenskap, skönlitterärt författarskap och essäistik.

Roman

Merete Mazzarella

Alma. En roman

Schildts & Söderströms 2018

Man glömmer lätt att Merete Mazzarella egentligen inledde sin karriär som litteraturforskare. Några år innan hon debuterade som författare med den självbiografiska Först sålde de pianot, blev hon anställd som lektor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, och 1981 disputerade hon med en avhandling om Eyvind Johnson.

Utöver avhandlingen är en av Mazzarellas viktigaste forskningsinsatser boken Att skriva sin värld (1993), om den finlandssvenska memoartraditionen. Då jag läste den för första gången för fyra-fem år sedan chockades jag av hur långt före sin tid boken var. Långt innan någon började tala om autofiktion och självbiografiska romaner introducerade Mazzarella begrepp och teorier som andra nordiska litteraturforskare fick upp ögonen för först tjugo år senare. Ett exempel är den franska litteraturvetaren Philippe Lejeune och hans tankar om den självbiografiska pakten.

Ett av de fina kapitlen i Att skriva sin värld handlar om Alma Söderhjelm, som Mazzarella i boken beskriver som både historiker, författare och kåsör. Söderhjelm, som levde från 1870 till 1949, var som den första kvinnliga docenten och professorn i Finland en pionjär. Utöver forskning kring i synnerhet franska revolutionen debuterade hon också i den sena åldern av 52 som skönlitterär författare med romanen Kärlekens väninna, av samtiden uppfattad som skandalös. I boken om den finlandssvenska memoartraditionen intresserar sig Mazzarella emellertid särskilt för Söderhjelms fem memoarböcker, bland dem Min värld, som utkom i tre band 1929–1931.

Kampen för att bli en individ

Det är således denna Alma Söderhjelm som Mazzarellas nya bok, romanen Alma, handlar om. Dess utgångspunkt är den åldrande professorn, som tillbringar sina sista år på sanatoriet Badhotellet i Saltsjöbaden i Sverige och tänker tillbaka på sitt liv. Det är en jag-berättelse som handlar om hur hon, Alma, i hela sitt liv kämpat för att bli en individ, för att bli sig själv: "Berättelsen om mitt liv – så har jag alltid tänkt – är berättelsen om hur jag blev en individ."

Att tolka Alma Söderhjelms liv som en kamp för att bli en individ är ett gott litterärt grepp. Det gör hennes liv till en sammanhängande berättelse och får det att framstå som en konstant kamp. Men det är också en tolkning som Mazzarella var inne på redan i Att skriva sin värld: "För Alma kom just ingenting att bli viktigare än att trotsa 'gemensamhetslivet' och hävda sin individualitet," skrev hon 1993. Uppenbarligen har Mazzarella funnit den här kampen så väsentlig att den också förtjänat att berättas om i romanform.

Alma är ingalunda en kronologisk berättelse. Här växlas hela tiden mellan nutidsplanet 1948/49 och det förflutna. Först läser vi om hennes relation till i synnerhet brodern Werner Söderhjelm, sedan om hennes debut som skönlitterär författare, därefter om hennes familj och barndom och sedan den akademiska karriären. Slutligen fokuserar romanen på hennes kärleksliv, som i viss mån sammanfaller med att Finland blir självständigt och det blir inbördeskrig.

Även om det i romanen är Alma själv som berättar, är detta långtifrån bara hennes historia. Det hela blir en bild av Finland, särskilt kring sekelskiftet, och av vad det innebar att vara kvinna där. Vi får också en inblick i den krets Alma var en del av och som bland annat omfattade författaren Hjalmar Söderberg och regissören Mauritz Stiller, vars filmatisering av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen Alma Söderhjelm var med om att skriva manus till men aldrig fick erkänsla för – vilket Mazzarella självfallet också får med i romanen.

Vet vad hon gör

Redan från början är det uppenbart att Merete Mazzarella vet vad hon gör. Språkligt är tonen konkret och beskrivande, och många meningar är enkla huvudsatser med tonvikten på "jag", så att Alma språkligt avtecknas som individ. Men det här skapar också en avtrubbande monotoni i romanen och underbygger illusionen av att det är en åldrande kvinna nära döden som här berättar sin historia – en monotoni som trots romanens stilsäkerhet gjorde att det länge var svårt för mig att komma in i den.

Men just som monotonin hotar att ta över, bryter Mazzarella den i ett stilsäkert drag. Det sker i romanens sista tredjedel, som handlar om Alma Söderhjelms kärleksliv och hennes förhållanden, bland annat med den gifta Verner Nylander. Romanen skälver och når sin klimax, och vi befinner oss där det smärtar som allra mest.

"När han var hos mig på kvällarna och vi låg i min sängvärme visste jag att han var på väg bort nästen innan han visst det själv. Först låg han tätt intill mig fullständigt avspänd, ibland somnade han. Så blev han orolig, började sträcka på sig, harkla sig lite och då visste jag att han om ett ögonblick skulle snegla mot nattduksbordet, ta sitt ur och titta på det. Sen tog han ett raskt kliv ur sängen. Första gången frågade jag: 'Vart har du så bråttom?' 'Hem' svarade han."

Paralleller

Det är lätt att förstå att Mazzarella 25 år senare vänt tillbaka till Alma Söderhjelm, på ett fundamentalt sätt intressant eftersom hon var pionjär på så många områden. Och historien om vad hon fick utstå som kvinna och hur hon fick kämpa är lika relevant i dag som då.

Men också på ett mera personligt plan är det lätt att se varför Mazzarella inte velat släppa Söderhjelm. Det är nämligen svårt att inte se paralleller mellan de två. Båda har varit pionjärer inom sin forskning, och de har växlat mellan vetenskap, skönlitterärt författarskap och essäistik. Det råder heller inget tvivel om att också Mazzarella som kvinna fått kämpa extra hårt för erkännande, decennier efter Alma Söderhjelm. Eller som Mazzarella låter Alma reflektera i boken:

"Jag har inte satt mig i respekt, inte på något håll. Av forskare uppfattas jag som författare, av författare som forskare. I själva verket sågs jag aldrig på fullt allvar som vare sig författare eller forskare, inte i Finland, inte heller i Sverige."

Merete Mazzarella har en helt unik förmåga att göra komplicerat stoff tillgängligt, så som hon bland annat gjort i Själens nattsida, den fina boken om Mary Shelley, och i sin senaste bok som kort och gott heter Om livets mening. Den förmågan kommer också till uttryck i Alma, där hon på insisterande och följsam prosa visar varför det är relevant och viktigt att befatta sig med Alma Söderhjelm i dag.

Det är en roman som är värd att läsa. Inte bara för den historieintresserade, eller för dem som brukar läsa Mazzarella, utan för var och en som kämpar för att bli en individ, och det gäller väl när allt kommer omkring oss alla.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33