"Jag grät och skar tänder" – familjekrönika om morfin, krig och klängigt moderskap

Emelie Enckells biografi över sin mor Dagmar Thesleff, "Generalens dotter", är väldigt givande. Och den kunde lika gärna heta "Harriets dotter".

Biografi

Emelie Enckell

Generalens dotter. Dagmar Thesleff

Schildts & Söderströms 2018

För tre år sedan utgav Emelie Enckell biografin över sin far författaren och litteraturprofessorn, Olof Enckell i centrum av en kulturepok. Av den framgick att Olofs andra hustru Daggi (Dagmar), född Thesleff, var en strålande skribent i brev- och dagboksgenren, och att det fanns ett stort och viktigt material att ösa ur i fråga om hennes iakttagelser och personlighet. Den nya boken Generalens dotter. Dagmar Thesleff är underbar att läsa, att fundera på, att berätta om, att ha synpunkter på och invändningar mot. Den är ett fristående verk men vinner på att läsas tillsammans med Olof-boken och vice versa.

Mannerheims rival och den skandalösa Harriet

Daggis föräldrar var Harriet, född Dippel 1891, och Wilhelm Thesleff, född 1880. Hon var societetsskönhet i Viborg, sedermera sjuksköterska under första världskriget och inbördeskriget, marionettkonstnär, målare m.m. i Paris, Viborg, Helsingfors. Han var först överstelöjtnant i ryska armén, men sedan efter att ha tagits som krigsfånge av tyskarna blev han jägarrörelsens representant i tyska generalstaben och kommendör för den frivilliga "jägarbataljon Thesleff" som landsteg i Vasa i februari 1918.

Våren 1918 var den ententeorienterade ryskt utbildade Mannerheim och den tyskorienterade jägarkommendören Thesleff varandras rivaler, Thesleff blev mot Mannerheims vilja krigsminister och vid Mannerheims avgång t.f. överbefälhavare. När Tysklands nederlag i kriget i Europa var ett faktum i november samma år, lämnade Thesleff genast in sin avskedsansökan och Mannerheim kom tillbaka, som riksföreståndare. Thesleff utnämndes till generalmajor men drog sig tillbaka från det militära och politiken och blev affärsman.

I början av boken ägnas Wilhelms krigarkarriär ett långt kapitel som är ett uthållighetsprov för läsaren, men orkar man ta sig till sidan 40 så blir det mera spännande. Här framgår att hans hustru Harriet ingalunda tillbringat krigsåren hemma med dottern, utan följt sin man ut i krig, arbetat som fältsjuksköterska, skandaliserat sin make genom sitt morfinmissbruk och sina slafsiga vanor, samt varit inblandad i ett mystiskt dödsfall utanför Viborg i april strax före slutstriden om staden. (Se Kommentaren).

Emelie Enckells bok kunde lika gärna ha hetat "Harriets dotter", eftersom Harriet i sin uppenbara brist på mammameriter präglade dottern minst lika mycket som den idoliserade pappa Wilhelm.

Daggi längtar hem

Harriets och Wilhelms dotter var född 1912, döpt efter sin mormor Dagmar, och omtalas genomgående som Daggi. Medan far krigade och mor förband krigare omhändertogs barnet av sin faster. Efter föräldrarnas skilsmässa 1919 skickades hon till Nizza till sin mormor som bodde där och ägnade sig åt hasardspel i Monte Carlo.

Det här hade den fördelen för kommande generationer att den stackars lilla Daggi ägnade mycket tid åt att skriva bevekande, lustiga, vädjande, förföriska brev hem till sin dyrkade "papi" i Finland. Han svarade sin "lilla pia" med stor tillgivenhet men för läsaren förblir det en gåta varför han inte vågade uppresa sig mot sin ex-svärmor och hennes här av läkare i Nizza och uppfylla den lilla pians hetaste önskan, nämligen att få komma till Finland. Daggi var i praktiken gisslan hos sin mormor och läkarna, som förklarat henne mycket sjuk på oklara grunder. De somrar hon fick besöka Finland var Daggi frisk och hurtig, cyklade och flirtade och flängde runt med jämnåriga och dansade i lador i Esbo.

Daggi nyförlovad den 24 augusti 1933. Bild: Fred Runeberg

Harriet gjorde nedslag i Daggis och mormors liv, med gräl och elände som följd. Och om Harriet varit tvivelaktigt mammavirke från början, ska vi betänka att hon dessutom deltagit i ett brutalt och blodigt krig, sett våld, död och lidande, känt dödsskräck, missbrukat morfin och byggt vem vet vilka psykiska defenser mot olidliga känslor.

Daggi längtar efter kärlek

Våren 1933 tyckte sig mormor vara färdig med Daggi, som stukad efter en olycklig förälskelse i en fransk-algerisk marinofficer nu äntligen var fri att slutgiltigt resa hem till Finland och en oklar framtid. Hos sin fasters sommargrannar träffade hon nästan genast den 32-åriga frånskilda Olof Enckell som just gjort personlig konkurs och var i akut behov av både pengar och tröst. I Daggi hittade han båda, och så gifte de sig på hösten.

Harriet var en besvärlig människa, grälsjuk och bristande i tillgivenhet in i det sista. "självupptagen, ömsom glättig och exalterad, följande ögonblick illtyckt och dramatisk – pratsjuk och förvirrande", beskrev den stackars 25-åriga Daggi henne i ett brev till Olof. Relationen blev inte bättre med åren. Daggis fyra barn var Harriet iskallt ointresserad av, och sårade därmed Daggi blodigast där den bästa av försoningsmöjligheter hade funnits.

Fotografi för identitetskortet vid Colléget i Bouffemont, Paris, där Daggi gick en termin 1930, innan hon igen förklarades sjuk. Bild: Illustration ur boken

Emelie Enckell ägnar Dagmars, Harriets och Daggis olyckliga mor-dotter-succession ett kapitel betitlat Arvsynden, rätt långt bak i boken, där det erbjuder en förklaring till det som kom att plåga Daggis familj. Nämligen "Daggis påträngande och ohanterliga känsloliv" som drabbade familjen som en osläcklig kärlekstörst, som ilska omväxlande med överdrivet gottgörelsebehov, och så vidare.

Den utomstående läsaren förvånas närmast av att den i barndomen emotionellt försummade och med lyxliv bortskämda Daggi inte hade värre anknytningsproblem när det gällde de egna barnen. Visst, börjar man räkna ser man att de olika barnen lämnades bort – på Folkhälsan, hos vänner i Sverige – misstänkt ofta, ibland länge och ibland i en ålder då sådant inte numera brukar rekommenderas. Men det var tidens syn på barn, och några gånger handlade det om att ha dem i säkerhet för kriget.

Det finns ett namn som utan åtbörder återkommer genom boken, Liina Kauppinen, som var först mormors tjänarinna i Nizza, sedan periodvis Daggis hemhjälp när denna hade småbarn. Hennes praktiska omvårdnad kompenserade säkert för både Harriets hemskheter och mormor Dagmars nyckfulla härskarkärlek. Om hennes bakgrund och liv utanför de Dippelska och Enckellska hushållen får vi inget veta.

"Liv och död! Föräldrar och barn!"

Daggis rikligt citerade brev och dagböcker är sprittande läsning, men också Emelie Enckells språk är en njutning, sakligt, ibland drastiskt med en torr humor, vackert på ett gammaldags vis i sin exakta syntaktiska och resonerande behärskning. Det är också rörande att se hur det speglar ett helt annorlunda – logiksökande, diagnostiskt – temperament än Daggis expressiva och följsamt stämningsspeglande flöde.

Jag ser potentialen för missförstånd mellan de helt olika personligheter som uttrycks i deras respektive stil, och jag ser den försonande viljan till förståelse från dotterns sida, men kan ställvis störas av hennes försök till "objektiv" utvärdering av Daggis utgjutelser. De har så lite att göra med Daggis emotionella och stilistiska dynamik, behovet att gå in i de lägsta känslolägena, att vältra sig och sen klättra upp till reflektionen eller svingas upp till exaltation för att snart lite vältra sig igen.

Som skrivande människa var Daggi lik sitt barnjag, som hon så fantastiskt beskriver 1933 i ett slags biografi författad för att Olof ska få en bild av hennes uppväxt. Hon barnvaktas av nunnor och leker ensam med sina dockor:

"Liv och död! Föräldrar och barn! Alltsammans – i en enda stor tragik! Dockan som hade bröllop lades i säng med sin brudgum!! Och jag avlägsnade mig och satt en stund vid fönstret hos 'Ma soer' som läste sin vesper... Sedan födde dockan barn – dog i barnsäng och den olycklige maken sköt sig, tvärs över barnvagnen. Jag grät och skar tänder i exaltation. Det var hemskt."

Underbart men ansträngande som vardagsmodus för en fyrabarnsmor, för barnen och för maken (som ofta nog drog sig tillbaka för att arbeta, ha arbetsångest eller festa med modernistvännerna). Dessutom var Daggi själv medveten om och livrädd för "allt det som i mig själv är en spegelbild av min olyckliga mamma": exaltationen, ilskan, självömkan, egocentriciteten.

"Man" blev hyperkänslig

Daggi försökte tygla sitt oroliga känsloliv med religionens hjälp – i det katolska Frankrike där hon vuxit upp var religionen en självklar del av hennes vardag. Men Olof hade svårt för hustruns öppet uttryckta religiositet – att knäböja och korsa sig i kyrkan när man var bjuden på bekantas bröllop, vilket hon möjligen gjort, hörde inte till de finlandssvenska bildningsborgarbohemernas stil.

Svåruthärdliga var tydligen också känslostormarna kring barnen. Hon kunde skriva till sina söner i samma stil som hon i barndomen skrev till sin far, ett slags vädjande överhettade kärleksbrev. Ett sådant – till tonårssonen Johannes – citeras i ogillande ton av Enckell, och utdöms som ett uttryck för "hela det underliggande känslosvall som väckte obehag, och för denna kärlekens frånsida, sentimentaliteten och det incestuösa begäret blev man hyperkänslig."

Notera att ordet "incestuös" här används av en gammaldags psykoanalytiskt bildad person, inte som beteckning för en gränsöverskridande handling, utan för en undermedvetet förmedlad felaktig känslonyans i umgänget, alla möjliga symboliska felaktigheter.

Notera också det mystiska subjektet "man" som blir hyperkänslig, och som skymtar i en ganska snarlik formulering några sidor senare. Bakom det kryptiska mumlet ur mungipan döljer sig, så uppfattar jag det, berättaren själv, dottern som synbarligen inte vill skriva "jag" och gå närmare inpå sina personliga minnen. Det önskar jag att hon gjort.

Och som en sista anmärkning: Det hade gått helt bra att återanvända vissa av de läckraste dagboks- och brevcitaten ur Olof-biografin här, på tal om äktenskapets med- och motgångar. Och kanske också den vuxna Daggi, liksom barnet, hade en dråplig förmåga att "prata rosk" och vardagligheter som mera kunde ha exponerats?

Men i övrigt är jag väldigt tillfreds när jag läst den här boken. Den inbjuder till inlevelse, medkänsla, häpnad, förfäran och sympati. Den har mycket sådant som finns i goda gammaldags romaner – engagerande persongalleri, psykologisk dramatik – och dessutom biografins särskilda fördel, genom att den relaterar till en större historia, helt lägligt 1918 och det självständiga Finlands formativa dramatik.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00