Jag borde hålla käften om vargen

Om jag hade barn skulle jag inte låta dem gå till skoltaxin genom skogen, inte om jag visste att det fanns vargar i trakten.

Om jag någonsin lämnar Kronohagen kommer det att vara trädens fel. De existerar nämligen inte: min stadsdel består av granit, kullerstenar, asfalt och glas. Det sägs att jag bor i Finlands trädfattigaste stadsdel.

Jag längtar ofta till landsbygden, till Bromarv där jag växte upp. Jag saknar skogen och mycket annat. Min bror och jag brukade få skjuts till skoltaxin, men ibland gick vi också, vi tog en kilometerlång genväg genom en tät och gammal granskog och jag minns hur liten och rädd jag kunde känna mig just då. Tänk om vi går mellan en älgko och dess kalv? Kan det finnas vargar här, trots allt? Tänk om vi stöter på galningen, han som bygger käpphögar och är rädd för människor?

Det är inget fel på att vara rädd. Rädslan är en mänsklig egenskap – en överlevnadsinstinkt. Jag har blivit modigare med åren, men jag erkänner att jag alltid tänker på döden när jag sitter i ett landande flygplan. Jag vet att det är säkrare att flyga än att köra bil men jag är rädd ändå, för min rädsla kan jag endast i viss mån kontrollera. Den är irrationell och instinktiv, den lyssnar inte på fakta.

Vid det här laget känner vi alla till vargdebattens fakta. De är viktiga, men jag har inget att tillägga och jag har inte heller någon lösning. Jag borde egentligen hålla käften, för som helsingforsare saknar min åsikt en grund. Det är inte jag som tvingas leva med vargarna. Jag skulle också kunna hålla käften av den enkla orsaken att hela debatten är falsk. Vi slaktar årligen 70 miljoner djur för våra köttbehov och jag skulle föredra att vi talade om dessa djurs rättigheter hellre än några enstaka vargars.

Det som ändå får mig att vilja skriva om vargdebatten är dess emotionella sida.

Just nu lever tusentals finländare i rädsla. De är rädda för sin egen skull, för sina barns skull, för sina djurs skull. Denna rädsla får inte något utrymme i debatten, utan den kvävs och ignoreras, den kallas irrationell och därmed försumbar. Men rädslan finns, och så länge som den inte tillmäts något värde kommer vi ingenvart.

Det finns ett värde i biologisk mångfald. Det lönar sig ändå att fundera på om dess pris när det gäller vargar är för dyrt. Just nu är det människorna på landsbygden som står för notan – de tvingas leva med en rädsla som många inte är villiga att acceptera, och trots att vi säkerligen kan arbeta för att minska på vargskräcken vet vi alla att den aldrig kommer att försvinna helt. Jag kommer alltid att tänka på döden när jag flyger och vargen kommer alltid att vara ett djur som är kapabelt att döda.

Man ska naturligtvis inte låta rädslan styra sitt liv, men om jag hade barn skulle jag inte låta dem gå till skoltaxin genom skogen, inte om jag visste att det fanns vargar i trakten. Egentligen vet jag inte vad jag skulle göra. Det är de som lever med vargar som måste fatta dessa beslut, medan jag bor i Kronohagen där det knappt finns några träd.

Och därför borde jag hålla käften.

Rafael Donner författare och Studentbladets chefredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00