Tant Blomsterhatt: Jag blir så trött

Rubrikens ord skrivs och sägs ofta nu för tiden som en uppgiven reaktion på drivorna av kommentarer till nyheter och analyser som handlar om flyktingar och invandrare. Eller om något helt annat. Största delen av kommentarerna är stöpta i samma fula form. Vulgära och hatiska. Ni vet förmodligen vad jag talar om.

Heikki Hiilamo, professor i socialpolitik vid Helsingfors universitet, undrade nyligen i en kolumn i Helsingin Sanomat (14.2) om alla blivit galna. "Gnistan kan inte vara för liten för att en eldfängd debatt för eller emot invandring inte skulle uppstå", konstaterar han.

Kolumnens största behållning är beskrivningen av hur grogrunden för dagens hätska attitydklimat lades. Börjande från hur det finländska samhället helt utan flyktingkrisen obönhörligt drivit in i en exceptionellt svår situation. Den ekonomiska krisen och globaliseringen har slagit hårt och orättvist mot finländarna.

I och för sig behandlar en ekonomisk kris aldrig medborgarna jämlikt, men de utvägar, socialpolitiska och andra, som tidigare fanns för dem som drabbas hårdast, industriarbetarna på mindre orter, är stängda i dag. Ansiktslösa fabriksägare flyttar produktionen till billigare länder och lämnar bittra arbetslösa efter sig och till råga på allt finns en förlorad skara fattiga som bland annat består av dem som aldrig kom på fötter igen efter den förra krisen. De som hör till de här två grupperna har enligt Hiilamo all orsak att känna hopplöshet och otrygghet inför framtiden. Lägger man till deras anhöriga handlar det om ganska många.

Hiilamo påpekar att invandringsdiskussionen inte kan lösgöras ur det landskap han beskriver, med en trängd medelklass och kuvade fattiga och utslagna. Man är inte främlingsfientlig för att man hör till någondera gruppen, men grogrunden är ypperlig. Och när globaliseringens förlorare, därtill uppmuntrade av populistiska politiker, låter känslor av ilska och maktlöshet gå ut över nyanlända främlingar hjälper det kanske inte med förmaningar om sans och tolerans. Särskilt inte om förmaningarna kommer från det välmående lattefolket.

Det är alltså helt andra saker än invandringen som delar in finländarna i vinnare och förlorare, men det tycks inte spela någon större roll i samhällsdebatten. Hiilamo konstaterar att folket är delat itu uttryckligen enligt hur de förhåller sig till invandrare. Trenden gäller i hela västvärlden. Det gemensamma för invandringsfientliga partier och politiker är att de får sin näring av de befolkningsgrupper som förlorar på globaliseringen, eller upplever att de gör det.

Den stora samhälleliga utmaningen är att integrera invandrarna i det finländska samhället och samtidigt se till att medelklassen och de fattiga hålls med, deklarerar Hiilamo. Hur det ska gå till berättar han inte, men det är inte hans skyldighet att göra det, utan politikernas.

Ganska många är enligt Hiilamos analys benägna att förhålla sig negativt till invandrare och ansträngningar för att hålla dem med i båten är lovvärda. Det går ändå fel om man buntar ihop dem alla med skräniga fylltrattar som viftar med rasistiska plakat, med rasistiska gatupatruller bestående av "soldater" som haft svårt att hålla sig inom lagens ramar, med hatfyllda personer som försöker tutta eld på flyktingförläggningar och med mer eller mindre störda nättroll som går i gång med sin hatretorik så fort man nämner ordet invandrare. Och kallar allihopa "invandringskritiska" som man måste förstå och lyssna på.

Dessvärre är det just så det har gått. De direkt invandrarfientliga utgör inte någon stor grupp, men den tillåts föra en stor och lös skaras talan och det är dem man vänder sig till och vill blidka. De hann ju formulera sig först, enligt riktlinjer som fanns redan före deras "mästare" Jussi Halla-aho började blogga, det vill säga 2003.

De flesta är antagligen ense om att president Sauli Niinistös tal vid öppnandet av riksmötet var ett försök att gjuta olja på vågorna i den inflammerade flyktingdebatten. Däremot är oenigheten stor om hur det utföll. De invandrarfientliga anser sig nu ha presidentens stöd för sin linje. De som känner sig hotade av invandrarna kanske puffas i mer invandringsfientlig rikting. Endel anser att det här är värt priset för att hålla alla med i båten och att just det var presidentens avsikt.

Jag har tidigare förliknat taktiken vid att krafsa ett monster bakom örat för det ska bli snällt. Oron för invandringens konsekvenser är en sak, men monstret man krafsar bakom örat är ingenting annat än rasism och xenofobi med hat och våld i släptåg. Det här monstret, bestående av infödda finländare, går inte att integrera i ett civiliserat samhälle. Det vill inte ha samhällsfred. Alltså inte krafsa, hävdar jag fortfarande.

I stället borde monstret förvisas dit Mårran lurar och politiker och andra opinionsbildare göra allt för att de som känner sig hotade av asylsökarna inte ska drivas i monstrets famn. Till exempel genom att försöka sig på dialog med argument som bygger på fakta. Fast då borde vissa politiker sluta martyrförklara sig själva och städa ordentligt i argumentarsenalen, för att inte tala om att städa upp bland de egna.

På den andra sidan barrikaden kunde vissa sluta med att mula rasistkortet i ansiktet på alla som inte upplevs som lika präktigt toleranta som man själv.

I väntan på det hinner man nog bli trött många gånger om.

Marianne Lydén

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00