"Jag är stolt över oss"

Liisa Pentti var en av dem som på 1980-talet förändrade dansscenen i Finland genom den postmoderna dansen. Vad postmodern dans egentligen är diskuteras i en ny antologi.Bild: Leif Weckström

Det var ingen dans på rosor att börja göra något alldeles nytt, men Liisa Pentti och hennes kolleger arbetade på trots svidande kritik. – Jag är jättestolt över oss. Vi strävade inte efter att grunda något utan ville bara göra vår konst, men vi förändrade ändå definitionen av dans, säger Pentti.

Liisa Pentti var en av de unga kvinnor (ja, de var alla kvinnor) som på 1980-talet skakade om dansscenen i Finland och gjorde något som fick recensenter och "etablissemanget" att rysa av fasa och underkänna. "Det där är inte dans" ropade de i kör. Men Pentti och hennes kolleger var säkra på sin sak – dans kan vara vad som helst. Så de fortsatte utforska de vardagliga rörelserna, de gick och sprang och kröp över scengolvet, de satt och låg. De lämnade bakom sig allt som heter narrativ, allt som heter symbolism, och inkorporerade tal och andra element. Från att dansens estetik varit de stora dramatiska känslornas blev den nu det vardagligas.

Den postmoderna dansen hade kommit till Finland.

Pentti har nu tillsammans med Niko Hallikainen redigerat ett verk som med många olika röster beskriver vad detta innebar och vad som hände sedan. I antologin Postmoderni tanssi Suomessa? berättar Pentti och sju av hennes jämnåriga kolleger (Sanna Kekäläinen, Soile Lahdenperä, Kirsi Monni, Riitta Pasanen-Willberg, Paula Tuovinen, Jaana Turunen och Annika Tudeer) om sina egna banor inom dansen, och på slutet ges även fyra yngre koreografers perspektiv plats. Dessutom ger två forskare sin syn på begreppet postmodern dans.

För det är ett allt annat än entydigt begrepp, och verkar undfly definitioner. Därav också frågetecknet i bokens titel.

– Frågetecknet tyder dels på den svårighet som själva begreppet står för, dels på att begreppet postmodern dans aldrig riktigt fick fotfäste i Finland. Dansformen definierades på andra sätt, typ som mjuka tekniker eller ny dans. Att det inte användes berättar mycket om det tunna diskussionsklimatet i Finland inom danskonsten på 1980- och 90-talen, berättar Liisa Pentti när vi träffas i Södervik där hennes dansgrupp Liisa Pentti +Co har sitt hem.

Konceptet postmodern dans lanserades av amerikanska Sally Banes i boken Terpsichore in Sneakers (1980).

– Hon använde konceptet för att beskriva något som var annorlunda än den moderna dansen. Modernismen blandades med 60-talets tidsanda och dansen tog intryck från till exempel happenings och den visuella konsten. Det var olika konstgrenar som kom samman, och konceptet blev kvar fastän det egentligen var missvisande.

Vad postmodern dans egentligen var (eller är) verkar fortfarande vara svårt att entydigt säga.

– Det viktigaste är att dit hörde vardagliga rörelser och tal och att vi ville bli kvitt symbolism och narrativ.

Den moderna dansens stjärnor, såsom till exempel Martha Graham och Merce Cunningham, skapade sitt eget kroppsspråk och de som dansade i deras grupper skulle lära sig att röra sig som de – hur rör jag mig som en cunninghamdansare?

– Nu fanns inget sådant längre utan hur jag rör mig, hur jag går, blev standard. Virtuositeten blev mera virtuositeten av det vardagliga, som kan relateras till Duchamp och vad som är konst. Vi behövde inte uttrycka något märkvärdigt, utan det var bara här och nu och vi. Vad dans är och hur det definieras blev inte mera suddigt, men brett, och möjligheterna blev fler, säger Pentti.

Men bemötandet var som sagt allt annat än entusiastiskt.

– Ja, det var helt hemskt, grymt, många tyckte att vi gärna skulle få försvinna från jordens yta. Så vi har nog kämpat!

Hur förändrades det här?

– Det tog tjugo år. Teaterhögskolans danslinje var väldigt viktig och att det kom nya människor in på fältet, att folk studerade utomlands och växelverkan blev större. Finland förändrades så klart överlag väldigt mycket på 80- och 90-talen.

En viktig milstolpe var grundandet av Zodiak – centret för ny dans och det statliga stöd det beviljades år 1997. Grunden fanns redan i Zodiak Presents som verkat som ett sammanhang för frilansare i tio år.

– Det var viktigt att få en plattform där folk kunde utvecklas och hade en viss trygghet. Också Side Step-festivalen var betydande eftersom många av de konstnärer som Sally Banes ursprungligen nämnde som postmoderna – Simone Forti, Steve Paxton, Deborah Hay, Yvonne Rainer – började komma till Finland, berättar Pentti som var med i Zodiak sedan starten.

Amsterdamskolan

För att backa lite, så började hennes bana inom den postmoderna dansens värld i Amsterdam på högskolan som i dag heter School for New Dance Development (SNDO). Alla som kom att ta plats inom den postmoderna dansen i Finland passerade i något skede via den skolan.

– Det var den viktigaste skolan i Europa eftersom det var dit folk kom från till exempel Judson Dance Theatre i New York för att undervisa. Men de fick kämpa också inom Nederländerna, folk undrade vad man höll på med där. Men de tekniker som undervisades spred sig sedan och finns i dag i alla undervisningsplaner i alla skolor, säger Pentti.

Vad kommer efter postmodern dans? Vad är det för dans vi ser i dag?

– Ja, det är den stora frågan! skrattar Pentti. Nu har vi väl en efterpostmodern dans, men jag vet inte vad den kunde kallas. Det finns en massa olika stilar och olika typers dans, allt har blandats ihop och det finns inga klara gränser på vad som är dans och vad som inte är det. När man går på en dansföreställning i dag kan man vänta sig vad som helst.

– Är det här bra, eller borde det vara på något vis mera klart, "rent"?

– Jag tror att det rena finns i vissa grupper, det är en stil som ofta är en blandning mellan till exempel neoklassisk balett och dansteater. Vi lever i en sådan tid att allt blandas samman, och dansen speglar också sin tid. Och det är helt okej.

I bokens förord ställer sig redaktörerna frågan om postmodernism är som kapitalismen, som det påstått inte finns någon utväg ur.

– Ja, jag vet inte. Ifall polarisering, som är tydlig i samhället i dag, är det som kommer efter det postmoderna föredrar jag postmodernismen. Kapitalismen är så klart en stor och svår fråga, hur konsten över huvud taget kan ha en ärlig relation till den. Vi lever i och av den, ofta kommer de pengar vi får från en viss vinst men samtidigt finns inom konsten en tradition av att kritisera etablissemanget och exponera orättvisor i samhället. Men postmodernism är inte en svordom för mig. Relativismen i den kritiseras ofta, men hellre det än polarisering, säger Pentti.

Det här leder till den eviga frågan om konstens mening och vad som är konst.

– Personligen tycker jag att det viktigaste är att jag som åskådare eller deltagare blir uppmärksam på ett annat sätt än i vardagen. Det blir jag oftast när jag ser något som är klart i tanken. Jag behöver inte analysera det, utan det går in i mig på djupet, öppnar upp någonting i mitt medvetande, skapar nya meningar. Det handlar inte om vad det är för stil utan beror på själva konstverket. Värdefullt är det som får mig att känna mig mera i mig själv och i världen.

Dokumentation och tradition

Tillbaka till den aktuella boken. Den fick sin början genom evenemanget med samma namn som Liisa Pentti ordnade för två år sedan då hon firade 30-årsjubileum som konstnär. Under evenemanget intervjuade bland annat yngre koreografer sina äldre kolleger. Boken fyller en lucka och kan vara en början på fortsatt forskning, hoppas Pentti.

– Väldigt lite har skrivits om den här perioden som var så viktig för den finländska danskonsten. Alla medverkande skriver ur sitt eget perspektiv och texterna går i dialog med varandra, det är en horisontal bok.

En utgångspunkt för boken var att visa att det finns en tradition, en historia.

– När vi studerade på 80-talet kände jag inte att vi har någon bakgrund egentligen. Men visst fanns det en tradition, även om den är ung och inte är definierad på samma sätt som till exempel balettens. Det är viktigt att känna att du hör hemma någonstans. Detsamma sa de yngre koreograferna under evenemanget – när de hörde oss tala förstod de att de har en bakgrund. Det är viktigt att förstå att det finns rötter, var denna typs dans kommer ifrån och hur man kan positionera sig i relation till den.

– Vad har du lärt dig under arbetet med boken?

– Mest av allt har jag blivit berörd. Jag känner en viss häpnad över att alla har varit så sega, levt genom alla de här åren och att alla fortfarande är aktiva på fältet. Det är så sällan man känner sig nöjd med sig själv, man är aldrig tillräcklig, men när jag läser berättelserna känner jag stolthet över hur alla har hittat sina vägar. Jag tycker man ska lyfta upp sig själv och stödja varandra!

PROFIL

Liisa Pentti

Född: 1958.

Utbildning: Pol.kand. (nationalekonomi), B.A. från SNDO, magister i danskonst från Teaterhögskolan.

Gör: Jobbar med sin dansgrupp Liisa Pentti +Co, undervisar i rörelse på Teaterhögskolans svenska linje.

Aktuell med: Redaktör för och skribent i boken Postmoderni tanssi Suomessa?

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00