Jag är som jag är

Finska och Svenska kulturfonderna förverkligar för tillfället det treåriga programmet Konsttestarna som ger alla åttondeklassare i Finland möjlighet att ta del av två konstupplevelser under sitt femtonde levnadsår. Programmet finansierar allt från buss och boende till själva föreställningen/utställningen. Det hela dokumenteras av eleverna själva, som i en nätportal ombeds recensera och betygsätta sina upplevelser.

Det är i sig intressant att ta del av den florerande kritiken på konsttestarnas hemsida: ungdomarna sparar inte på krutet och de verbala formuleringarna är i många fall finurliga – här saknas varken humor eller sarkasm. Det är en tillnyktrande upplevelse att läsa hur verk som man själv varit med och planerat tas emot, alternativt verk som man själv upplevt. Samtidigt försöker jag minnas hur det är att vara 14 år och vilka saker jag själv skulle ha uppskattat, avskytt eller behövt just då.

Det första konsttestaråret är nu bakom oss och två programfyllda år väntar. Jag hoppas att kulturinstitutionerna tar del av den mångsidiga feedbacken som samlas på nätet. Kommer en våg av förändring att svepa över institutionerna på grund av detta? Kommer konsttestarnas åsikter att ligga till grund för en dialog med producenterna och på så sätt skapa en ny väg att påverka utbudet på de olika konstinstitutionerna? Och kommer våra skolor att förhålla sig annorlunda till kulturupplevelser och -utbud i framtiden, också efter avslutat specialprojekt?

Vi får också en unik möjlighet att följa med vad som sker med dessa tre årgångar av unga som fått en extra dos konst och kultur under sin uppväxt. 180 000 ungdomar berörs av projektet som strävar efter att undanröja alla sedvanliga hinder för jämlika upplevelser, såsom språk, handikapp eller boningsort. Forskningsunderlaget är med andra ord väl tilltaget och gediget och det borde finnas rikligt med möjligheter att senare iaktta huruvida en ökad dos kultur har en effekt på målgruppens senare liv.

Ökad välfärd genom konst- och kulturupplevelser är en populär forskningsgren just nu. Tanken är att människan genom att förverkliga sig själv och ta del av eller delta i konstnärliga uttryck får bättre förutsättningar att uttrycka sig, att kommunicera och vara delaktig i samhället. Denna ökade beröring med konst borde alltså ge ökad social välfärd för de ungdomar som nu får vara delaktiga.

Kommer vi att se en ökad välfärd bland de ungdomar som blivit berörda av konsten? Kommer de att aktivare engagera sig i att själva producera och skapa konst? Kommer ansökningssiffrorna till konstskolor och -högskolor att öka? Kommer dessa årskullar att uppvisa en mera jämlik kontakt med kulturupplevelser än sina gelikar och kommer detta att inverka på deras framtida val eller värderingar? Och sist men inte minst: kommer tröskeln till kulturhusen att vara lägre för dem i vuxen ålder, som publik eller som utövande konstnärer?

Då jag själv var 14 år satte Åbo Svenska Teater upp La cage aux folles på stora scenen. Uppsättningen med en extraordinärt underbar rollbesättning tog mig med oförutsedd storm och jag såg föreställningen sju gånger från de billigaste platserna på översta balkongen. "Jag är som jag är", sjöng Fred Negendanck och fick mig att tro på att jag får bli den jag blir, då jag blir stor. Det hjälpte en annorlunda tonåring att utstå sin olikhet.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning