Jag är idioten i det nyliberala Sverige

Problemet med valfriheten är att den förutsätter att vi alla sitter på en stor mängd kunskap. För att veta vilken läkare jag ska gå till behöver jag ha kunskap om mitt eget hälsotillstånd, insyn i läkares olika specialistområden och utlåtanden från andra som besökt samma men även andra läkare, skriver Anna Lillkung. Bild: SNOWING/Mostphotos

När jag ser på utvecklingen inom vård och skola i Sverige undrar jag ständigt hur faktaresistent man måste vara för att tycka att obegränsad valfrihet och vinster i välfärden är en bra idé.

När min son var tre månader gammal frågade en mamma på en föräldraträff om vi andra hade börjat kolla på daghem. Jag blev ställd av frågan. Jag är bosatt i Stockholm och visste att det var viktigt att ställa mitt barn i dagvårdskö på dagen när han blir sex månader, men inte att jag förväntades göra en förundersökning och besöka alla stadens daghem för att säkra mitt barns framtida välstånd. Det hade dock andra föräldrar tydligt förstått.

Jag gick hem och läste febrilt enkätresultat, skrev listor med för- och nackdelar och räknade ut hur lång resväg det skulle bli om sonen gick på ett finskt daghem inne i stan – det är ju viktigt att han blir flerspråkig!

Efter samtal med min mer pragmatiska sambo lugnade jag ner mig. Barnet ställdes i kö till lokala daghem och två år senare är jag mer än nöjd med valet, även om sonen inte blir särskilt flerspråkig.

Det jag däremot är mindre nöjd med är det nyliberala Sverige där valfriheten inom vård och skola kontinuerligt förpestar min tillvaro.


När jag flyttade till Stockholm trodde jag att mesta skulle fungera som i Finland. Med åren har jag i stället sett större likheter med ett annat land jag bott i, USA. Valfrihet är slagordet som används i försvaret av den svenska välfärden i dag, där en betydande andel vårdcentraler och skolor privatiserats. Individen får själv välja vilken vårdgivare hen ska gå till, på vilket sjukhus hen vill föda sitt barn och i vilken skola barnet ska gå.

Problemet med valfriheten är att den förutsätter att vi alla sitter på en stor mängd kunskap om de produkter vi är intresserade av. För att kunna fatta ett bra beslut om min sons framtida skola måste jag veta hur skolan skiljer sig från andra skolor, hur framgångsrik pedagogiken är och hur nöjda föräldrar och barn är.

För att veta vilken läkare jag ska gå till behöver jag ha kunskap om mitt eget hälsotillstånd, insyn i läkares olika specialistområden och utlåtanden från andra som besökt samma men även andra läkare.

Som "kund" inom välfärden har jag sällan tillgång till sådana data. Dessutom saknar jag kunskap för att kunna tolka den. Sjukvård och skola är i denna bemärkelse mer komplexa än till exempel bilhandel.


I Sverige finns det många exempel som visar att marknadens logik inte fungerar för skola och vård. Exempelvis Nina Björk påpekar i en essä i DN problematiken i att man felaktigt antar att föräldrar väljer skolor som erbjuder mest och bäst kunskap när det rationella valet snarare är skolor som ger högst betyg, oberoende av om betygen motsvarar barnens kunskapsnivå eller inte. Sedan de svenska kommunerna började betala skolpeng för barn i privata friskolor år 1992 har snittbetygen också höjts i Sverige, medan barnens kunskap inte ökat. En primär anledning till inflationen är att skolornas huvudmän, enligt SVT (7.12.2021), är rädda att elever kommer välja bort skolor som följer betygskriterierna mera strikt.

När det gäller vården har såväl ekonomer som kolumnister som DN:s Maciej Zaremba (22.3.2021) skrivit om vikten av förtroende mellan patient och läkare, där det kan få betydande konsekvenser om patienten inte kan lita på att vårdpersonal agerar för patientens bästa snarare än för egen vinning. Bland annat Expressen har rapporterat om privata vårdgivare i Stockholm som gjort omotiverade kirurgiska ingrepp för att få större ekonomisk ersättning.


Men trots otaliga exempel är det svårt att komma åt valfriheten. Ju fler välfärdsinrättningar som delas in i "bättre" och "sämre", oberoende av om de objektivt är det eller inte, desto större blir behovet av att själv få välja. Man vill ju inte vara idioten vars barn måste gå på en av de dåliga skolorna.

I Sverige känner jag mig ofta som denna idiot. Jag har inte tid att göra den forskning som krävs för att ta välinformerade beslut. Samtidigt är jag trött på att inte kunna utkräva ansvar från politikerna när välfärden havererar. Deras motargument – att det är jag själv som väljer leverantör och alltid kan välja någon annan – är nämligen omöjligt att komma runt.


När min son fyllde ett år och det var dags för köande till grundskolor nådde jag ett personligt lågvattenmärke: jag skrev upp honom till både prinsessan Estelles skola och en kritiserad internationell skolkoncern. Är jag övertygad om att han kommer få en bra skolgång nu? Tja.

Jag skäms över att jag inte är bättre på att stå emot nyliberalismen. Jag kapitulerar ständigt: jag köper privata vårdförsäkringar för att inte hamna längst ner i vårdkön och söker mig till nya vårdgivare när jag är missnöjd, i stället för att kräva mer av den första vårdgivaren.

Men min rädsla för att stå där som idioten – den som inte fattade att man måste ställa sitt barn i hundra köer för att hen ska få en bra framtid – är tyvärr starkare än min övertygelse om att denna obegränsade valfrihet inom en allt mer privatiserad välfärd är djävulens påfund.

Anna Lillkung Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning