"Jag är främmande för livet"

Sina sista fyrtio år tillbringade Djuna Barnes i Greenwich Village som avvisande, stroppig och därtill misogyn tant; föga intresserad av att odla sitt rykte. Men före det hade hon varit en av de bemärkta amerikanska författarna i mellankrigstidens Paris.

Noveller

Djuna Barnes

Natt bland hästar

Översättning: Reidar Ekner & Meta Ottosson

Förord: Jonas Thente

Modernista 2018

Det var något särskilt med Europa mellan världskrigen betraktat med amerikanska författares ögon – Gertrude Stein, Hemingway, Djuna Barnes. De flesta hade Paris som basläger: här frodades surrealism och psykoanalys, allsköns måleri och jazz. Här fanns Stravinskij, Poulenc, Joyce.

Djuna Barnes (1892-1982) skickades till Paris 1921 för tidskriften McCalls räkning och intog snart en bemärkt plats i den amerikanska kolonin, både som journalist, illustratör, prosaist och erotisk normbrytare. Hennes roman Ryder från 1928 blev en bestseller. Under 1930-talet bodde hon omväxlande i London, Paris och Nordafrika; 1936 kom Nightwood – sedermera en sorts lesbiankultbok.

Sina sista fyrtio år tillbringade emellertid Barnes i Greenwich Village som avvisande, stroppig och därtill misogyn tant; föga intresserad av att odla sitt rykte.

Detta inhämtar jag i Jonas Thentes fina förord till en nyutgåva av novellsamlingen Natt bland hästar, som för övrigt var frukten av ett redaktionellt samarbete mellan Barnes och hennes svenske översättare, Reidar Ekner.

Volymens tio noveller, varav ingen längre än tio sidor, innehåller på många sätt en hel värld: ett Europa på glid mellan fin de siècle och modernitet. Man åker häst och vagn ibland och tåg ibland, man bär lornjett och rör sig i stora gods med betjänter, men det är samtidigt en bedagad prakt, en sorts vagt dekadent övreståndsmiljö som inte riktigt sitter ihop.

Det döende men uppflammande Europa blev i Barnes blick synonymt med det specifika och kuriösa; med liksom vingliga adelssläkter, döende prinsessor och allmänt excentriska figurer. Novellerna smyckas med utländska fraser, personerna heter sådant som Carmen la Tosca, Julia Anspacher och Erling von Bartmann (den sistnämnda för övrigt en kvinna).

Det är också fråga om en sorts geografisk solfjäder. Skräddaren i en novell är från Armenien, flickorna i fokus i "Le Grand Malade" är ryska judinnor men byter nationalitet beroende på var de befinner sig. En polsk officer i en novell har fått det svenskklingande namnet Kurt Anders. Thente upplyser i sammanhanget att Barnes, som inte var så bra på andra språk, handskades ganska lättvindigt med främmande ord: hon slog upp i lexika på måfå i jakt på glosor som kunde ingjuta autenticitet.

Men ärligt talat, det gick inte så bra; det är snarare fråga om exotism. Det gör inte så mycket, kan till och med vara en tillgång. Barnes prosa är tät och lämnar samtidigt gott om utrymme åt läsaren; den rör sig språngvis, byter riktning, är svår att förutse. Någon gång är detaljerna nära att klumpa ihop sig, men för det mesta råder scenisk skärpa och avvägd ordekonomi.

Reidar Ekners översättning står sig ännu efter nästan sextio år utmärkt. En novell, "Aller et retour", har Meta Ottosson översatt, bra också den.

Handlingen är inte det centrala för Barnes. Flera noveller kretsar kring en relation av något slag, en laddning som växer eller en rutin som går på sista varvet; någon som ger råd till en mindre vetande. Männen framställs ofta som tafatta, färglösa, lättledda, medan kvinnorna är mer energiska, orädda, fast också djupt vilse. Oavsett kön är karaktärerna på något vis världsfrånvända, avslutade: "jag är främmande för livet", säger kvinnan i "Utsläpp"; hon har haft tbc och mot alla odds överlevt. Folk talar förbi varandra, lever i bubblor.

Thente framhåller den genomgående misantropin, och det är nog sant, men jag lägger gärna till en sak, som kan tydas som motsatsen: dess figurer träder fram för oss som i grunden oförklarade. De famlar eller utför sina reptrick, de är löjliga eller motbjudande, men oavsett – på något vis oförklarade. Däri ligger en del av Djuna Barnes slitstyrka.

Erik Bergqvist