Ja, vad hände egentligen med Jonas Gardells mor?

Jonas Gardell serverar biografiska fakta i uppdiktad inramning. Lite plottrigt, men en del läsare kommer att gilla just plottrigheten, gissar recensenten. Och porträttet av en mycket egensinnig mor är engagerande, liksom tidsbilden.

PROSA

Jonas Gardell

Till minne av en villkorslös kärlek

Norstedts 2018

1998 omkom författaren Jonas Gardell i en singelolycka i Arbogarondellen – konstaterar den fiktive författaren i Gardells nya bok, Till minne av en villkorslös kärlek . Det är ett slags lekfullt anrättad men allvarsam självbiografi, och ännu mer ett porträtt av den ännu högst levande författarens ej längre levande mor Ingegärd, men eftersom redan inramningen är uppdiktad är kanske också det biografiska materialet att betrakta som en sorts dikt.

Det spelar inte så stor roll; på sitt vis är denna kompositionellt sett omständliga, repetitiva och alldeles för långa levnadsteckning/memoar/roman ändå helt trovärdig, och kanske just i kraft av den något disharmoniska storformen. Den namnlöse biograf som Jonas Gardell låtit lägga pussel har haft svårt att bestämma sig för framställningssätt. Ibland redogör han i skenbart traditionell biografisk form, med fotnoter, ifrågasättanden och citat, ibland gestaltas skeenden och händelser i "romanform", och ibland får den döde Gardell tala i första person, ur kvarlåtenskapen.

Det är inga problem att hänga med, men helhetsintrycket är plottrigt. Vissa läsare kommer nog gilla boken just på grund av denna plottrighet.

Akademikerfamilj och frikyrkligt arv

Jonas Gardell växte upp (det här är alltså sant) med tre syskon i en akademikerfamilj, först i Enebyberg; ett folkhemstypiskt, homogent medelklassområde norr om Stockholm; och därpå Näsbypark i det burgnare Täby. Fadern Bertil var från Koppom i Värmland, modern Ingegärd från Örebro – och baptist. Morfadern var vd på SvD, spelade tennis med kungen, familjen kände Olof och Lisbet Palme. Vi talar alltså om en släkt ganska högt upp på samhällsstegen. Det till en början jämlika äktenskapet, där båda makarna skulle skriva doktorsavhandlingar, resa och umgås med andra intellektuella, krackelerade i takt med den växande barnaskaran: pappan drog sig alltmer undan och modern … Ja, vad hände egentligen med Jonas Gardells mor? Omsider blev hon förvisso dement, det är en av berättelsens tragedier, men redan långt dessförinnan är hon en mycket egensinnig och ofta påfrestande människa.

Det frikyrkliga arvet väger tungt: Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Tänk att kunna lasta över alla skeenden och alla val på en gudoms plan, kort sagt på en metafysisk fantasi. Vad som är hönan och ägget här är emellertid svårt att avgöra. Det fanns i alla fall en ytterligt störig läggning i moderns släktgren att förneka och förtränga allt som är på något vis besvärligt och obehagligt – ja, att med närmast idiotisk övertygelse, och helt öppet, ljuga både för sig själv och för andra, för att bevara sin världsbild. Och säkert för att i sin genuina kärlek skydda sina barn.

Irriterande och hjärtslitande

Till minnet av en villkorslös kärlek innehåller mängder av ömsom irriterande, ömsom hjärtslitande skildringar av moderns närmast instinktiva skräck att se saker som de faktiskt var. Jag vill särskilt nämna kapitlen som berättar om hur familjen, på väg i bil till sommarvistet på Kosteröarna stannar till för att fika i Enköping; hur pappan där helt enkelt, vad ska man kalla det, avviker, och hur modern trasslar in sig i förklaringar om var pappan tagit vägen. Här faller allt stilistiskt på plats för Gardell, här är han riktigt bra: hudlös, saklig, men med den där bekanta ironiskt gäckande bitonen.

Det finns fler övertygande avsnitt, men också många där man önskar att en redaktör hade reagerat på alla upprepningar och förtydliganden. Det är sant att dessa ingår i Gardells retorik – som i sin tur kanske är en sidoeffekt av vanan att framföra texter på scen. Det blir ändå för många varv om stort och smått.

Genomtröskade motiv

Den berättelse Gardell med kronologiska språng rullar upp är också berättelsen om Efterkrigssverige, ett land med nolltolerans mot vänsterhänta, plattfötter och vitlöksälskare, för att inte tala om homosexuella och utlänningar. Ett land med en massa fördelar också, det får inte glömmas. Hur som helst, denna narrativ är numera grundligen genomtröskad i böcker, filmer och tv-serier. Personligen börjar jag bli trött på den.

På många andra vis är Gardells berättelse förstås unik. Den komplicerade frikyrkliga bakgrunden är, trots att den långt ifrån är ovanlig i efterkrigsgenerationerna, mindre uttjatad. Gardells skildring av sin mors något självsvåldiga, nyckfulla uppträden och senare svåra demens är också ett viktigt anhörigvittnesmål – viktigt inte minst för att det är så personligt. Först som sist hanterar förstås Gardell sina kärnämnen – livets storslagna löjlighet, fosterlandets hysteriska normalitet, och så vidare – på ett vis som bara Gardell kan.

Erik Bergqvist

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54