Ja må hen leva uti hundrade år

Majoriteten av de finländare som föds i dag kommer att leva längre än 100 år. Frågan är om vi vill leva så länge, med tanke på de hemskheter som ständigt uppdagas inom äldreomsorgen.

En av vår tids största socialpolitiska frågor är de äldres välbefinnande och vård i framtiden.

År 2030 kommer det att finnas 400 000 fler 65-åringar i Finland än 2017. Hur ska vi kunna ta hand om dem alla när vi vet att det finns rum för förbättring redan nu?

Bilden av den dementa 92-åringen i Hangö som sägs ha legat ensam hemma – törstig, hungrig och smutsig i en nervätt säng – innan hon dog, har etsat sig fast på näthinnan. Vänner och bekanta till skröpliga och sjuka anhöriga för en till synes hopplös kamp för att få adekvat hjälp och mina egna erfarenheter av hem- och sjukvården har fått mig att tvivla på att hög ålder är något eftersträvansvärt.

Välfärden hotar övergå i vanvård och problemet ligger i djupt i strukturerna, inte på en enskild hemvårdares nivå.

Att åldras är inte alla förunnat, och att åldras med hälsan i behåll är verkligen inte alla äldre förunnat. Få hundraåringar är fysiskt och psykiskt friska, socialt aktiva och fortfarande självgående.

Historiskt sett, om vi tar fart i 1800-talet, har varje årtionde plussat på 2–3 tilläggsår till människans vandring på jorden. Nu klättrar vi redan mot hisnande siffror. De som är födda 1967 har en förväntad medellivslängd på 91 år, för dem som är födda 1987 är den 97 år och barn födda 2007 landar på 103 år. Japan leder ligan över de långlivade med en förväntad medellivslängd på 107 år för de japaner som föds i dag. Och ingenting säger att livet inte kan förlängas ytterligare. Det finns åldersforskare som säger att medellivslängden i framtiden kan ligga kring 150 år eller ännu högre.

Det här kommer att ha stora följder för vårt övergripande samhällssystem: arbetsliv och arbetslöshet, utbildning och kunnande, sociala förmåner, beskattning, pension, hälsovård och äldreomsorg, kost, boende, familjeliv och relationer.

Vår västerländska livsbana kommer inte att löpa lika linjärt som tidigare där skola och studier som regel åtföljts av arbetsliv och aktivt familjeliv för att sedan övergå i en välförtjänt pensionärstillvaro och en tryggad ålderdom, utan livet blir en splittrad linje eller mångfacetterad mosaik där ett livslångt lärande får en ny innebörd och där olika slags tjänster, sociala innovationer och en lång vårdkedja är en förutsättning. Eller för att ta till en krass illustration: Blöjberget kommer att växa explosivt, men det har inget med bebisar att göra.

Ändå ser vi inga signaler om att allvaret i budskapet går hem politiskt, varken bland beslutsfattarna i kommunerna eller i Granitborgen. Den nödvändiga ekonomiska satsningen på de äldre och de sjuka, som bara kommer att växa i antal, lyser med sin frånvaro i statsminister Sipiläs senaste budget. I stället ser vi nya privata aktörer sticka upp på marknaden, till exempel Posten som siktar på att bli landets största producent av hemvårdstjänster. Medborgare som tänker leva länge ska vara beredda på att betala mer för framtidens vård.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning