J.V. Snellman – mycket mer än fennoman

Bild: Ulla Donner

– Språket utgör grunden för en nation och i Finland är språket finska, som de svenskspråkiga må lära sig. Orden är Johan Vilhelm Snellmans. På 1800-talet var han den ledande fennomanen som arbetade för finska språket. Men också omstridd debattör och mannen bakom finska marken.

====

SERIE: Journalisten och författaren Staffan Bruun har dykt in i Finlands historia och botaniserat fram 50 fenomen, händelser och personer som var viktiga när vårt land formades. Han har också rangordnat händelserna och skeendena. Serien pågår under hela året och kulminerar den 6 december, dagen då Finland fyller 100 år. Då avslöjar vi vad som har format hundraåringen mest. De föregående avsnitten hittar du i slutet av den här texten. De trettio första delarna i serien hittar du som tre separata läspaket på appen HBL 365 under Tidningar/Bilagor.

====

Hundra år innan man i Finland började tala om Paasikivi-Kekkonenlinjen formulerade sig Johan Vilhelm Snellman ungefär på samma sätt om Finlands relation till Ryssland. Efter Krimkriget 1856 var Ryssland försvagat och kretsar i både Sverige och Finland drömde om något slag av återförening och om att den åländska demilitariseringen skulle utvidgas att gälla hela Finland som skulle förklaras neutralt. Polen gjorde ett misslyckat upprorsförsök och fick sympatier från hela Europa, också från Finland.

J.V. Snellman gillade inte att upprorstongångarna nådde också Finland. Som vanligt hade han tillgång till en egen tidning, Litteraturbladet, när han sommaren 1863 skarpt tog avstånd från alla försök att lätta på banden till Ryssland.

"Man har svårt att föreställa sig, att bristen på eftertanke kan vara så stor, att någon på allvar tror en neutralitet blifve för Finland möjlig, under det Ryssland förer krig", skrev Snellman.

Han understryker att en nation "endast kan lita på sig sjelf" och påminner om att inget land som besegrats och underkastats i krig har lyckats bevara lika hög grad av självständighet som Finland: Egen styrelse, egen skattkammare, egen krigshär, egen lagstiftning och den konstitutionella statsformen.

Snellman hade full förståelse för att Rysslands säkerhetskrav förutsatte ett lojalt storfurstendöme. Bara under kejsarens beskydd kunde Finland utveckla sin egen nation, vilket enligt Snellman förutsatte att folkets breda lager fick bildning och att också landsbygdens fattiga blev delaktiga av civilisationen. Detta i sin tur förutsatte att folkets språk, finskan, blev nationalspråk.

Fennomani och försvaret av det finska språket är det som Snellman kanske är mest känd för. 1860 skrev han till Zacharias Topelius: "Jag funderar, vinner ryska (språket) eller finska (språket)? Det vet endast Gud och jag vågar inget önska. Men att svenska (språket) förlorar – det vet jag säkert."

Runebergs kamrat

J.V. Snellman var född i Stockholm, men växte upp i Gamlakarleby och Uleåborg dit han skickades till en moster för att gå i skola. Skolan var svensk, men kamraterna finskspråkiga. I umgänget med dem lärde sig Snellman finska.

Som sextonåring flyttade Snellman 1822 till Åbo för att studera teologi. Han fick sällskap av tre andra studenter som skulle bli hans nära vänner, Johan Ludvig Runeberg, Elias Lönnrot och Fredrik Cygneus.

Efter en tid valde Snellman grekiska och filosofi som huvudämne. Han studerade ivrigt Hegels filosofi och blev magister 1831. Då hade universitetet flyttat till Helsingfors där Snellman fick en lärartjänst och blev medlem i det intellektuella Lördagssällskapet som regelbundet träffades hos makarna Fredrika och Johan Ludvig Runeberg.

I början av 1840-talet vistades Snellman några år i Sverige och Tyskland. Han medarbetade i tidskriften Freja i Stockholm och gav ut sitt filosofiska huvudverk Läran om staten 1842. Han gjorde också långa resor till Tyskland och umgicks i radikala kretsar. Han var ytterst nyfiken på hur nationalitetsfrågan hade lösts i Tjeckien, Ungern och Irland.

Snellman jämförde med situationen i Finland och skrev i brev till vänner att det största problemet är den djupa klyfta som råder mellan å ena sidan ständerna och universitetet och å andra sidan folket. Klyftan var, enligt Snellman, i första hand en språkfråga.

När han återvände till Finland kändes allting futtigt och litet, omvärlden å sin sida betraktade Snellman som radikal och besvärlig. När tjänsten som rektor i Kuopio blev ledig sökte och fick han den. Parallellt med arbetet i skolan började Snellman 1844 utge tidningen Saima som snabbt fick en upplaga på 700 exemplar, vilket gjorde tidningen till den fjärde största i Finland.

I Saima kunde Snellman regelbundet ge utlopp för sin samhällskritik och vidareförmedla de radikala revolutionsidéer han kommit i kontakt med under åren utomlands.

Snellman skrev mycket om hur språk- och nationalitetsfrågan lösts i andra europeiska länder. Budskapet var alltid detsamma, också vanligt folk måste aktiveras och civiliseras. Med Saima uppstod den första samhällskritiska debatten i Finland. Andra tidningar gick ivrigt i polemik med Snellman, särskilt Zacharias Topelius i Helsingfors Tidningar.

På finska började Snellman utge Maamiehen Ystävä, tidningen var mindre ideologisk och gav mera råd för hur man bygger en ladugård än tog ställning i nationalitetsfrågor. När det gäller skogsbruk hade Snellman sin åsikt klar.

"Att skydda skog för överexploatering är fel synsätt. Det är till fördel för hela landet om skogen möjligast grundligt huggs bort. Där skogen får råda, där råder också elände, okunskap och råhet."

Censuren slår till

Generalguvernör Menschikoff gav order om att varje nummer av Saima skulle översättas för honom. Redan 1846 gav han Snellman en varning och uppmanade rektorn att framföra sin samhällskritik direkt till myndigheterna i stället för att uppvigla folket.

Året därpå, när Europa stod inför det galna revolutionsåret 1848, drogs Saimas tillstånd in. Men Snellman fortsatte att publicera sig i Elias Lönnrots tidskrift Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.

Det galna året gjorde djupt intryck på Snellman. Han medgav efteråt att samhälleliga förändringar inte kunde ske så snabbt som han trott. Men han vidhöll vikten av att bildningen måste gälla hela folket. För Snellman var rättvisa inte en fråga om klass, utan om språk.

När professuren i filosofi blev ledig vid Kejserliga Alexanders Universitetet ansågs Snellman vara överlägset bäst meriterad. Men han ansågs suspekt och nobbades. I stället anställdes han av handelsrådet Henrik Borgström för olika sysslor, bland annat för att planera en högre handelsutbildning i Finland.

1856 hade Ryssland förlorat Krimkriget och Alexander II tillträtt som kejsare. Nya vindar blåste och J.V. Snellman kallades till universitetet som professor i filosofi. Utnämningen firades med en stor folkfest. Fennomanen Snellman var studenternas ohotade idol och förebild.

När lantdagen åter skulle samlas efter en paus på 50 år hörde Snellman till dem som utarbetade program som gällde statsskick och ekonomi. När senatorn för finansexpeditionen Fabian Langenskiöld insjuknade 1862 föreslog han Snellman som sin efterträdare. Tsaren biföll och Snellman utnämndes 1863.

Samma sommar besökte kejsaren Finland. Visiten ansågs vara ett bevis på den uppskattning Alexander visade det lojala Finland som inte hade följt Polens exempel och gjort uppror. Snellmans artikel "Krig eller fred för Finland?" publicerades inför besöket och var ett upprop för lojalitet mot kejsaren.

När kejsaren reste till Parola för att inspektera ett militärläger fick han två handlingar framför sig. Snellman låg bakom bägge. Det första undertecknade kejsaren utan omsvep, det innebar att finska språket skulle jämställas med svenskan som nationalspråk inom tjugo år, "uti allt sådant, som omedelbarligen berörer den egentliga finska befolkningen i landet".

Frågan hade förberetts av bondedeputationer i S:t Petersburg som vunnit kejsarens förståelse för finskans ställning.

Det andra ärendet, myntreformen, sköts upp för att Alexander skulle rådfråga sin finansminister, sedan skulle det träda i kraft. Reformen innebar att den finska marken bands till silvermyntfot i stället för till rubeln.

Det gjorde den finska valutan självständig och stabil. Nu kunde Finland låna pengar i utlandet utan att man behövde beakta myndigheterna i S:t Petersburg. Redan fyra år senare blev frågan aktuell under det svåra nödåret 1867. Snellman arbetade hårt för krediter för att köpa livsmedel, men med dålig framgång. Resurserna var för små, transportvägarna för dåliga och folket för okunnigt, klagade Snellman efteråt.

Den nye generalguvernören Nikolaj Adlerberg tröttnade snabbt på den arroganta och envisa senatorn för finansexpeditionen och bad 1868 Snellman att avgå. Så skedde, men Snellman som vid det laget adlats intog nu en plats i lantdagen och fortsatte att driva sin fennomanska linje.

Snellmans övertygelse var att förfinskningen av Finland bara kunde ske genom att den ägande och bildade klassen frivilligt övergick till finska så att hela folket hade ett gemensamt språk. Snellman varnade för den tudelning av nationen som skulle bli följden om den finska kulturen blev beroende bara av nya uppspirande klasser.

Snellman dog 1881, vid kistan hölls minnestalet av Zacharias Topelius som talade om sin generation och berömde Snellman som "den viljekraftigaste av oss alla, en man av granit."

När hundra år förflutit sedan J.V. Snellmans födelse 1906 firades dagen stort av fennomanska kretsar. Den dagen förfinskade otaliga svenska släkter sina namn.

Fakta

J.V. Snellman

1806–1881

Filosof, journalist, författare.

Följde Hegels läror, men underströk betydelsen av en nationalanda.

En av de främsta fennomanerna som trots sitt svenska modersmål drev linjen "svenskar äro vi inte, ryssar vill vi inte bliva, låt oss vara finnar".

Grundade en handfull tidningar, mest känd är samhällskritiska Saima 1844–1847.

1843–1849 rektor i Kuopio.

1856 professor i morallära.

1863–1868 senator för finansexpeditionen (finansminister). Bidrog till att frigöra finska marken från rubeln.

Rangordning

Därför 15:e plats

J.V. Snellman spelade en stor roll för den finska nationens födelse. Först som banbrytande samhällsdebattör och journalist, senare som fennoman som ledde kampen för att jämställa finskan med svenskan och till slut som finansmannen som befriade finska marken från kopplingen till rubeln.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning