Ives transcendentalistiska pianovisioner

Joonas Ahonen fick Charles Ives stundtals horribla texturer att framstå som förbluffande naturliga i den ikoniska Concordsonaten.

Klassikerparadiset. Joonas Ahonen, piano, Mikael Helasvuo, flöjt, Teemu Kupiainen, altviolin, Eva Tigerstedt, presentatör. Charles Ives pianosonat nr 2, "Concord, Mass., 1840-60". Balders sal 4.2.

Charles Ives Concordsonat hör – jämte bland annat Beethovens Hammarklaversonat, Chopins tredje sonat, Alkans konsert, Liszts h-mollsonat, Skrjabins sista sonater och Messiaens Vingt Regards sur l'Enfant-Jésus – till de magiska solopianomästerverk, vars extrema tekniska krav är fullkomligt naturliga förutsättningar för och förlängningar av den konstnärliga visionen.

Amerikanske särlingen Ives (1874-1954), protomodernist och -postmodernist på en och samma gång, är en av musikhistoriens mest kontroversiella figurer som till skillnad från den jämnårige Schönberg aldrig övergav tonaliteten även om han, som i Concordsonaten, ställvis förebådar Schönbergs och hans gelikars senare harmoniska och texturmässiga experiment.

Den, i sina väsentliga delar, 1915 färdigställda Concordsonaten är per definition programmusik och de fyra satserna, benämnda Emerson, Hawthorne, The Alcotts och Thoreau, sysslar givetvis med de på orten verkande så kallade transcendentalistiska filosoferna och författarna, samtidigt som det till syvende och sist naturligtvis handlar om toner, svängningar, och deras fortplantning i rummet.

Stycket omges traditionellt av en viss ospelbarhetens aura, men som Joonas Ahonen nyktert konstaterade innan framförandet har det skrivits åtskilliga vanskligare pianostycken efter 1915 och visst fick Ahonen Ives stundtals horribla texturer att framstå som om inte lättbemästrade så åtminstone inte mot instrumentets natur avfattade.

Det var en nog så sinnlig njutning att insupa de iveska, lika skenbart tygellösa som nogsamt kalkylerade tonkaskaderna och den som för ett ögonblick förlorade sig i sina funderingar missade det kortkorta altviolinobligatet, medan det av Mikael Helasvuo utsökt utmejslade flöjtditot i finalen knappast kunde undgås.

Ives ömsom hejvilt intrikata, ömsom subtilt läckra stämningar tycktes passa Ahonens temperament som hand i handske och han gick en på det hela taget lyckad balansgång mellan flödets extroverta och mer introverta element.

En annan sak är sedan hur den inledande muntliga verkpresentationen upplevs – jag är själv inte helt övertygad om dess nödvändighet – men det är en del av Klassikerparadiskonceptet och Eva Tigerstedts föredömligt tvåspråkiga inledning var onekligen rätt oemotståndlig i sin spontant entusiastiska framtoning.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00