Italien: Ett populistiskt Mecka

Regeringsbildningen kommer att dra ut på tiden. Men, med största sannolikhet kommer en konstellation antietablissemangspartier kontrollera regeringen. De har burits fram till regeringsmakten av missnöjda väljare som vill förändring. Ödesfrågan är om dessa förväntningar kan infrias.

I söndagens italienska parlamentsval gick populisterna segrande fram. Femstjärnerörelsen – ett antietablissemangsparti som kombinerar miljöfrågor med EU-kritik – fick med sin nya partiledare Luigi di Maio en tredjedel av rösterna. Trots att partiet under valkampanjens början deklarerade att man inte är beredd att ingå i en regeringskoalition är det vanskligt att se att någon regering kan bildas utan Italiens största parlamentariska parti. Så sent som 2013 gjorde partiet sin parlamentariska debut med 25 procent av rösterna.

Det populistiskt högerradikala och starka invandringskritiska Lega, som en del politiska kommentatorer redan räknat bort på grund av korruptionsskandaler, gjorde ett av sina bästa val. Med 18 procent blev Lega större än sin tidigare regeringskollega Forza Italia. Vallokomotivet Berlusconis dragningskraft har försvagats. Mest besvikna var däremot demokraterna och partiledare Matteo Renzi, som avgick efter valet.

Italien faller in i ett europeiskt mönster. De etablerade partierna är försvagade och utmanas av nya partier, som på kort tid har erhållit en stark parlamentarisk ställning, som Femstjärnerörelsen.

Socialdemokraterna, med undantag för Norden, är i vissa fall en utrotningshotad art i den europeiska partipolitiska faunan. Det italienska demokratiska partiet, som är en fusion av gamla eurokommunistiska och socialistiska partier, gjorde med ett väljarstöd på 20 procent sitt sämsta val någonsin. I jämförelse med de holländska och franska socialistpartierna som i parlamentsvalen under 2017 fick 5,7 respektive 7,5 procent av rösterna kan de italienska socialdemokraterna dra en suck av lättnad.

Däremot skiljer sig Italien ur mängden på ett sätt. De populistiska partierna, i regel högerradikala partier, har nått regeringsmakten med draghjälp från andra partier. Populisterna har ingått i regeringar med eller agerat stödpartier till centerhögerkoalitioner, till exempel i Finland, Norge och Österrike. De har även indirekt påverkat politiken då det etablerade partiet anpassat sin politik till en högerradikal invandrings- och EU-kritisk agenda. I Italien kontrollerar de populistiska partierna, förvisso av olikartade kulörer, en betryggande majoritet i det italienska parlamentets två kammare och kan utforma politiken. Populisterna är paradoxalt nog det nya politiska etablissemanget.

Italien har varit ett laboratorium för olikartade populistiska politiska partier vars genombrott bland väljarna byggt på kritik av det politiska etablissemanget. De har presenterat sig som nya fräscha alternativ för väljare missnöjda med och besvikna på de gamla partierna. Avståndstagandet från de traditionella politiska partierna har även uttryckts i nya sätt att organisera partierna och involvera partimedlemmar och aktivister. När Silvio Berlusconi bildade Forza Italia, var populismen dragplåstret. Framgången för "Heja Italien" som såg dagens ljus i Berlusconis företagsimperium och Milans supporterklubbar, var kritiken av korruptionen och maktfullkomligheten i det gamla partisystemet.

Populismens europeiska segertåg förbinds främst med de högerpopulistiska partier som med invandrings- och EU-kritik framgångsrikt etablerat sig i de europeiska partisystemen. Partiet Lega bildades som en kritik av korruptionen i Rom och det ekonomiskt ineffektiva och maffiainfiltrerade sydliga Italien i slutet av 1980-talet. Partiet villa ha större autonomi, till och med självständighet, för det ekonomiskt mer välmående nordliga Italien, vars invånare var trötta på att genom skatteöverföringar finansiera Syditalien. Under slutet av 1990-talet blev invandringen partiets viktigaste fråga. Det regionala partiet tillhör i dag gruppen av mer radikala högerpopulistiska partier kring Front National och FPÖ i Europaparlamentet och har på hemmaplan axlat regeringsansvar med Silvio Berlusconis Forza Italia.

Förklaringen till att Italien har blivit ett populismens Mecka är det italienska politiska systemets kollaps i början av 1990-talet. Den första italienska republiken föll 1991 då partisystemet imploderade till följd av korruption och maktmissbruk bland i stort sett alla partier. Ett politiskt tomrum uppstod. Den italienska efterkrigstida politiken hade dominerats av det kristdemokratiska partiet Democrazia Cristiana som kontrollerat regeringsmakten sedan 1947 och det kommunistiska partiet Partito Comunista Italiana, som det ständiga oppositionspartiet. Detta var en gynnsam jordmån för den politiska outsidern Berlusconi och väljarna lade sin förhoppning till att han kunde skapa en italiensk stat som var lika ekonomiskt framgångsriks som hans företagsimperium. Dessa förhoppningar kom på skam med korruption, maktmissbruk, mediekoncentration och en politik som syftade till att stärka Berlusconis företagsimperium. Mycket förblev sig likt från den första republiken.

Femstjärnerörelsens tillkomst var i mångt och mycket en reaktion på Berlusconi-eran. Det ideologiskt och organisatoriskt säregna partiet bildades av den populära tv-komikern Beppe Grillo. I början av 2000-talet formulerade han skarp kritik mot det politiska etablissemanget på sin blogg, som då var Italiens mest lästa. Han arrangerade välbesökta torgmöten, så kallade "Vaffanculo-dagar" (ungefär "dra åt helvete-dagar") där politikerna häcklades. Det politiska maktmissbruket skulle stävjas med regler om att politiker dömda för brott borde förbjudas kandidera till omval, att det offentliga partistödet bör upphöra, att parlamentarikernas löner bör sänkas och parlamentariska mandatperioder begränsas.

Femstjärnerörelsen har en unik partiorganisation. Den platta organisationen kombineras med ett centraliserat och personifierat ledarskap. Rörelsen har anklagats för korruption och nepotism i de städer – Rom, Torino och Parma – där man styrt. Rörelsen har även starkt etablerat sig i södra Italien. Historiskt har maffiakontakter varit avgörande för politiska partiers framgångar i södra Italien, och frågan är om detta även är fallet i Femstjärnerörelsen.

Regeringsbildningen kommer att dra ut på tiden. Men, med största sannolikhet kommer en konstellation antietablissemangspartier kontrollera regeringen. De har burits fram till regeringsmakten av missnöjda väljare som vill förändring. Ödesfrågan är om dessa förväntningar kan infrias. Om inte, skapas utrymme för nya politiska – och populistiska – utmanare. Är Italien en framtida dystopi som ett populismens perpetuum mobile?

Ann-Cathrine Jungar

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08