Israels ödestimma

Västliga politiker skyr Mellanösternfrågan som pesten. Den goda fienden sitter i Moskva. Palestinierna kan man glömma.

Om skaparna av staten Israel i det brittiska mandatet Palestina hade vetat att följden skulle bli en konflikt som ännu 70 år senare bara visar tecken på att accelerera, hade de då ens drömt om att fullfölja sina planer? Det onda samvetet efter massmorden på judar under andra världskriget var monumentalt, men mot bakgrunden av dagens läge, där två miljoner palestinier hålls inspärrade i ett enormt friluftsfängelse i Gaza, är det svårt att tro att man på allvar hade försökt korrigera en oförrätt, oberoende av dess gigantiska dimensioner, med en annan.

Med det ökade våldet i Mellanöstern frågar man sig om staten Israel står inför sin ödestimma. Ju längre tiden lider desto svårare blir det att på ett något så när fredligt sätt nå en lösning där palestinier och israeler kunde bygga upp ett fredligt grannförhållande. Men egentligen var Israels ödestimma redan för länge sedan, men möjligheterna till fred lämnades outnyttjade.

Efter sexdagarskriget 1967 befann sig Israel i en styrkeposition. De omgivande arabiska styrkorna hade krossats och man kan med skäl föreställa sig att god diplomati kunde ha lett till någon form av överenskommelse för fred. De israeliska ledarna grep i varje fall inte tillfället.

Dagens Nyheters korrespondent Nathan Shachar berättar om hur han som tonåring kom till Israel efter sexdagarskriget och då på en kibbutz vid syriska gränsen fick uppleva att regeringen gav kibbutzmedlemmarna rätt att låta boskapen beta på de av Syrien ockuperade markerna. Kibbutzens äldre medlemmar protesterade kraftigt mot beslutet med motiveringen att om man nu införlivade ockuperad mark i Israels ekonomiska strukturer skulle det inte finnas någon väg tillbaka till fred.

De äldre på kibbutzen blev mer sannspådda än de någonsin kunde tro. De israeliska bosättningarna på Västbanken växer. Palestinierna i Gaza hålls inlåsta, eftersom varje annan plats för dem ytterligare ökar hotet mot Israel. Och den omgivande världen bryr sig föga.

Det skulle finnas metoder. Israel skulle omedelbart tvingas till förhandlingsbordet om USA upphörde med att årligen betala närmare fyra miljarder dollar i militärhjälp, en hjälp som möjliggör förtrycksmaskineriet mot palestinierna.

Inte desto mindre utövas bara klena påtryckningar, och egentligen det enda som hörs är ett hymlande om vardera sidans ansvar för fred. Men kan man verkligen klandra vardera sidan lika mycket? Kan man verkligen jämställa unga stenkastande palestinier i Gaza, utan några som helst möjligheter till en dräglig framtid, med de jämnåriga till tänderna beväpnade israeliska soldaterna på andra sidan taggtråden. Palestinierna hotar Israels säkerhet, säger man. Palestiniernas säkerhet eller rättigheter är däremot ingen första rangens fråga.

Västvärldens politiker och press oroar sig med skäl för situationen i Ukraina och Krim. Men Mellanösternfrågan skyr västliga politiker som pesten. Den goda fienden sitter i Moskva. Palestinierna kan man glömma.

Geo Stenius journalist

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning