Isländsk fusionsmusik med styrka och stil

Bild: Skivkonvolut

Sigurdur Rögnvaldssons nya skiva är alltigenom slagkraftig och oförutsägbar musik, skriver Ole Nerdrum.

Fusion

Sigurdur Rögnvaldsson's Dark Forest

Horizon

(Eclipse Music)

Islänningen Sigurdur Rögnvaldsson anlände med sin gitarr till Finland 2011. Här fann han lämpliga musiker som kunde ge järnet men också flippa ut i free jazz. Som en följd uppkom bland annat Sigurdur Rögnvaldsson's Dark Forest.

Nya skivan Horizon fortsätter i samma medryckande stil som debutskivan Kisima (2015). Det lyckade konceptet bygger på energiskt gitarrspel och häftiga altsaxofonsolon av mångsysslaren Johannes Sarjasto, samt tajt och framfusigt samspel av basisten Eero Tiittanen (Mopo) och trummisen Ville Pynssi (UMO, Lauri Porra Flyover Ensemble).

Gruppen kör med ett fascinerande sound – till exempel kan gitarren påminna om Hank Marwins svajande i legendariska brittiska 60-talsbandet The Shadows.

Det hela skumpar i gång med Duality som löper tufft och med rejält rockiga gitarrsolon och Sarjastos något orientaliskt klingande saxofon. Sarjasto är definitivt ett namn att förknippa med personligt saxofonspel.

Det svänger perfekt med rätt jämnt fördelade solon mellan Rögnvaldsson och Sarjasto, samt med stiligt unisont spelande som framhäver låtarnas smittande teman. Den klagande saxofonen och gitarrens eteriska "prärieklanger" i The Good And The Bad för tankarna till en filmsekvens med något slag av västernmotiv.

Den uppgivna stämningen med den jämrande saxofonen i Lost påminner om hur skådisen/musikern John Lurie en gång i tiden blåste med inlevelse i amerikanska no wave-bandet The Lounge Lizzards.

Horizon är alltigenom slagkraftig och oförutsägbar musik. Skivans starkaste giv är de långsammare måleriska låtarna, men visst duger det också med fritt ös som i Outburst.

Ole Nerdrum

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning