Island är inget korrupt land

Bild: Wilfred Hildonen

Just landets litenhet gör att samhället är tämligen transparent, vilket borde reducera möjligheten för korruption.

I en krönika i HBL (15.3) nyligen påstår Lars Lundsten att Island är det mest korrupta av de fem nordiska länderna, då det hamnar på plats 17 i Transparency Internationals korruptionsindex, medan de andra fyra länderna återfinns bland världens minst korrupta.

Tyvärr är siffrorna bristfälliga. Hos sex av de sju källorna i förevarande korruptionsindex ligger Island i nivå med de övriga nordiska länderna, något som fått stor uppmärksamhet i Island. Bara hos en källa har landet stadigt sjunkit år efter år, nämligen i den av två islänningar utförda utvärderingen av befintliga resurser för att minska och angripa korruption. Dessa två islänningar (varav den ena är Lundstens kollega vid universitetet i Akureyri) är två vänsterintellektuella som verkar ha ett horn i sidan till sitt fosterland, och det finns ingen rimlig anledning till deras oupphörliga nedvärderande av Island. En av dem startade 2013 ett politiskt parti med syfte att göra ändringar i landets konstitution, men partiet fick bara 2,5 procent av rösterna och ingen plats i alltinget.

Det är svårt att mäta korruption, men den senaste tillgängliga studien verkar vara en jämförande undersökning av politiska tjänstetillsättningar i femton europeiska länder från 2008. Den visade att korruption var minst utbredd i Storbritannien, Nederländerna, Danmark, Island och Norge, och mest utbredd i Grekland, Österrike, Italien, Tyskland och Ungern. Detta ger definitivt inget stöd för de två intellektuella islänningarnas utvärdering. På denna punkt, liksom på så många andra, tror jag att Island ligger ganska nära de övriga nordiska länderna. Landet uppvisar definitivt inga av det korrupta samhällets kännetecken. Det är ett av Europas mest välmående länder, det fridfullaste, med de lägsta brottssiffrorna, och har enligt Eurostat även den minsta befolkningsandelen med låg ekonomisk standard. En annan intressant statistisk uppgift, hämtad från Världsbanken, är andelen av de totala inkomsterna som går till landets rikaste 10 procent: den är 22,5 procent på Island och 22,6 procent i Finland.

Självklart är Island inte perfekt, och Lundsten noterar med rätta att det finns både för- och nackdelar med den sociala sammanhållningen och solidariteten som råder på den vindpinade ön ute i norra Atlanten. Men just landets litenhet gör att samhället är tämligen transparent, vilket borde reducera möjligheten för korruption. Lundsten nämner att det stora fiskeföretaget Samherji är indraget i en mutskandal i Namibia. Men en sådan affär torde inte utgöra en större anledning att anklaga det isländska samhället än Bofors och Saabs skandaler för Sveriges del. Dessutom är fallet fortfarande under utredning, och företagets isländska ledning avfärdar bestämt alla anklagelser och hänför möjliga oriktigheter till en missnöjd före detta anställd. I ett annat fall friades företaget nyligen från anklagelser om påstått brott mot valutaregler.

På sätt och vis är Island och Finland den nordiska gemenskapens två outsiders. På avstånd har jag alltid beundrat finländarna som har gjort det bästa av sin situation i en värld som ibland saknat tilltalande alternativ. I en nyutkommen bok om liberalkonservativa politiska tänkare ägnar jag ett kapitel åt Anders Chydenius, som från sin prästgård i Gamlakarleby föregrep flera av Adam Smiths slutsatser. Som ett exempel på Aristoteles ädelmodige man nämner jag också Carl-Gustaf Mannerheim, som aldrig bad om ursäkt för att vara ledare för en relativt liten nation.

Den isländska nationen är mycket, mycket mindre än den finländska nationen, men inte heller vi behöver be om ursäkt. Till exempel har vi i Island utvecklat ett hållbart och vinstgivande system för vårt fiske, och vår återhämtning från bankkraschen 2008 har varit minst sagt dramatisk, även om vi – precis som alla – alltid kan göra bättre.

Hannes Hólmsteinn Gissurarson, professor (statsvetenskap), Reykjavik, Island

Svar Hannes Hólmsteinn Gissurarsons insändare är ett gott exempel på det fenomen jag beskrev i min krönika. Man får inte föra en kritisk diskussion om tjänster och gentjänster på Island. Tydligen får man inte ens rapportera utomlands om detta system.

HBL:s läsare kanske inte känner den politiska agendan hos olika isländska debattörer. HHG är mest känd som neoliberal kolumnist på den konservativa dagstidningen Morgunblaðið som står Samherji-kretsen nära.

HHG:s insändare innehåller minst ett sakfel som jag här vill korrigera.

Företaget Samherji friades ingalunda från misstankarna om ljusskygga valutatransaktioner, vilket HHG påstår. Själva sakfrågan avgjordes aldrig av domstol eftersom utredningen lades ned till följd av otydligheter í lagstiftningen.

Lars Gunnar Lundsten, HBL-krönikör, Akureyri, Island

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning