Iransk Nobelpristagare varnar: "Mitt land består av patrioter"

– Först måste Iran bli sekulärt, bara då kan vi vara säkra. Och nu ber jag till Gud varje dag att landet inte går in i ett krig, då kommer alla iranier att glömma sin kritik mot regeringen och försvara sitt land.Det säger den iranska människorättsaktivisten Shirin Ebadi, som 2003 tilldelades Nobels fredspris och i dag lever i exil.

Jag träffar iranska Shirin Ebadi i Uruguays huvudstad Montevideo. En argentinsk stiftelse har bjudit in henne tillsammans med Lech Walesa, Adolfo Perez Esquivel och Rigoberta Menchú för att diskutera vägen till fred i världen och vad man kan göra för att stärka arbetarnas villkor och rättigheter.

Hon är liten till växten men har en bärande röst.

Hon erkänner att hon inte vet så mycket om Uruguay. Jag fyller i lite luckor, berättar att vår förra president José Mujica var fängslad i tretton år, att han grundade gerillarörelsen Tupamaros och att han var gisslan hos den uruguayska militärdiktaturen.

– Vad, hade ni en diktatur? Det visste jag ingenting om, säger Ebadi.

Intervju

Den iranska människorättsaktivisten och juristen Shirin Ebadi och den svensk-uruguayska författaren Ana Valdés möttes i Montevideo för en dryg vecka sedan. Samtalet kom att kretsa kring demokrati, krig och religion. Kort efter intervjun kom beskedet att USA drar sig ur Iranavtalet som slöts 2015 och som begränsar Irans rätt att anrika uran.

Jag förklarar: Det tog 13 år att bli av med militärerna, men det var folket som sade nej. Militärerna var så övertygade om folkets stöd att de utlyste en folkomröstning som frågade om folket ville ha en fortsättning på militärstyret eller en övergång till en civil regering. 57 procent av befolkningen sade nej och militärerna började förbereda processen som skulle göra slut på diktaturen.

– Men detta är riktig demokrati! Militären drog sig tillbaka! Så är det inte i Iran, utropar Ebadi.

– Under många år har jag hållit tal och agiterat för att den iranska regeringen att utlysa en folkomröstning och ändra sin författning. Vi behöver ett sekulärt land, där religionen och staten inte är sammanblandade, säger hon.

– Visst jo, det ordnas val i Iran, men det inte fråga om fria val. Vi har ett råd som är Irans mäktigaste organ, det heter Väktarnas råd och där samlas alla viktiga religiösa ledare. Rådet avgör vilka kandidater som finns, både till riksdagen och till presidentposten. Vi kan inte välja någon som de inte har godkänt, förklarar Ebadi.

Men ayatolla Khomeini hade lovat att de religiösa ledarna enbart skulle syssla med religiösa frågor, han lovade politisk frihet och mycket annat. Trodde du på honom?

– Alla gjorde vi det, hela 90 procent av Irans befolkning trodde på honom, vi såg honom som räddaren, som Messias. Men vad hände då? Han ljög och redan under första året fick de religiösa ledarna också kontroll över de statliga frågorna. Och han dödade femtiotusen dissidenter, de flesta kommunister, i landets fängelser.

Fakta

Den islamiska revolutionen

I januari 1979 tvingades shahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi i exil. Något senare röstade det iranska parlamentet för en konstitution som gav landets högsta religiösa ledare ayatolla Khomeini makten över militären och säkerhetstjänsten. Revolutionsdomstolar inrättades som dömde oppositionella till döden. Under de första två åren av Khomeinis styre avrättades uppskattningsvis 50 000 personer av dessa domstolar. Det hela blev ett skräckvälde som riktade sig mot alla som var motståndare till prästerskapets makt. Terrorn riktade sig också mot religiösa och etniska minoriteter, till exempel den religiösa minoriteten sunnimuslimer, och även bahaier. Uppskattningsvis fem miljoner iranier, många av dem välutbildade och välbärgade, flydde landet efter revolutionen och hundratusentals har fängslats, torterats eller avrättats i fängelse.

Efter Khomeinis död den 3 juni 1989 valde väktarrådet Irans president Ali Khamenei att bli dennes efterträdare. Ny president blev Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, tidigare talman i parlamentet. President Rafsanjani blev omvald 1993 och efterträddes 1997 av Mohammad Khatami. Khatami omvaldes i juni 2001. 2005 valdes den konservative Mahmoud Ahmadinejad till president.

Väktarrådet är en icke-folkvald institution och består av sex mullor (troslärda) samt sex jurister. Den högste religiöse ledaren i Iran utser de sex troslärda. Chefen för rättsväsendet, som själv är utsedd av den högste religiöse ledaren, rekommenderar väktarrådets jurister men dessa utses av den högste ledaren. Väktarrådet har en central kontrollerande roll i Irans politik då den godkänner kandidater till de folkvalda institutionerna parlamentet och expertrådet samt presidenten.

Shirin Ebadi var en av de första kvinnorna som blev domare i Iran, men tvingades lämna sitt uppdrag efter revolutionen 1979. Bild: AP Photo/Salvatore Di Nolfi

Shirin Ebadi var Irans första kvinnliga domare, men efter revolutionen 1979 fick hon inte längre leda domstolen, hon fick arbeta där som tjänsteman.

Förbjuder islam kvinnliga domare?

– Nej, men i den iranska versionen av islam är det så.

Shirin Ebadi berättar att hon därefter började arbeta gratis som advokat för kvinnor och barn, två mycket utsatta grupper i Iran.

– Jag försvarade några ledare ur Bahairörelsen, en monoteistisk sekt som grundades i Iran på 1800-talet och som har några hundratusen medlemmar. Iran har förbjudit dem att läsa på universitet och de hade startat ett eget. Några av deras ledare fängslades, anklagades för att vara spioner. Jag försvarade dem.

Ebadi fick Nobelpriset för sitt arbete men de iranska myndigheterna trakasserade henne konsekvent. Snart nog såg Ebadi ingen annan utväg än att fly landet. Hon bosatte sig i London och har inte återvänt till Iran. Hennes hus plundrades och hennes Nobelmedalj såldes på offentlig auktion.

Hon var en stark kritiker till Khomeini när han utfärdade en fatwa över författaren Salman Rushdie 1988 i samband med publiceringen av boken Satansverserna.

Vad skulle behöva hända i Iran för att du ska återvända?

– Först måste landet bli sekulärt, bara då kan vi vara säkra. Jag ber nu till Gud varje dag att det inte blir någon utländsk intervention. Om så sker kommer alla iranier att glömma sin kritik mot regeringen och försvara sitt land.

– Så skedde när Saddam Hussein attackerade Iran. Det gav Khomeini många år av trygghet. Ett krig får alltid folk att glömma motsättningar.

– Kärnkraftsavtalet är bara ett spel för galleriet. Det som Iran gör i grannländerna är mycket viktigare. Utan Iran skulle Hizbollah inte ha makten i Libanon. Det är det iranska folket som betalar. Samma sak i Syrien och Jemen, Iran är inblandat i varje krig i området. Det dränerar den iranska ekonomin. Männen skickas ut i kriget, kvinnorna arbetar inte. Därför råder det en enorm brist på arbetskraft.

Den svensk-uruguayska författaren Ana Valdés fick ett samtal med den iranska Nobelpristagaren Shirin Ebadi i sitt hemland Uruguay. Bild: Privat

Om kvinnornas situation i landet säger hon så här:

– I Iran är kvinnans främsta uppgift att föda barn oavsett hur välutbildade de är. Männen kan ha flera hustrur men kvinnan är fortfarande instängd hemma. I dag finns det unga kvinnor som protesterar, de bränner sina slöjor, de går ut på gatorna och demonstrerar mot regimen. Därför finns det i dag väldigt många kvinnliga politiska fångar.

Men blir det ett krig är Ebadi övertygad:

– Då kommer allt motstånd mot regeringen att upphöra. Iranierna är patrioter.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33