Iran – en kollektiv depression ledde till ledarlös protest

Stämningen kunde beskrivas som en kollektiv depression: många unga hade tappat tron på att deras liv skulle gå att vända till det bättre, medan de som kunde närde en dröm om att gå i exil, skriver Bitte Hammargren i sin analys av läget i Iran.

Protesterna i Iran började, ironiskt nog, som en demonstration anordnad av en konservativ falang inom regimen mot president Hassan Rouhani. Protesterna hade sin upprinnelse i staden Mashhad, hem för en besegrad ärkekonservativ kandidat i förra sommarens presidentval, Ebrahim Raisi. Konservativa krafter hoppades på att vända det växande sociala missnöjet mot president Rouhani till sin egen fördel.

Skribenten är chef för Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet vid Utrikespolitiska institutet i Sverige Bild: Stefan Bladh

Men de tappade snart kontroll över dessa protester som spreds som en löpeld runt om i Iran, också till mindre städer. Iranska arbetare har sett sina reallöner minska i takt med prishöjningar och inflation – eller också har de inte fått ut några löner alls på lång tid. Samtidigt brottas Iran med hög arbetslöshet, särskilt bland de unga.

Under min senaste resa till Iran i november såg jag glimtar av detta missnöje: sociala inrättningar som inte fått betalt av statliga beställare på flera månader och polis som körde bort arbetare från banker när de krävde att få ut sina löner. Stämningen kunde beskrivas som en kollektiv depression: många unga hade tappat tron på att deras liv skulle gå att vända till det bättre, medan de som kunde närde en dröm om att gå i exil.

President Rouhanis vallöften om att lättnader i sanktionerna skulle ge människor bättre ekonomi har inte gett önskat resultat. Alla sanktioner är inte hävda ännu. Internationella kreditkort kan till exempel inte användas och europeiska företag fruktar att de ska straffas i USA om de handlar med Iran. Men avsaknaden av ekonomiska förbättringar beror också på att insynsskyddade aktörer, som revolutionsgardet och religiösa stiftelser, bonyad, kontrollerar en ansenlig del av ekonomin.

Denna vinters protester är i stort sett ledarlösa. Den som utmärker sig som potentiell ledargestalt riskerar att bli gripen. Demonstranterna har vitt skilda mål. Somliga kräver regimens fall – med udden riktad mot den högste ledaren, ayatolla Ali Khamenei och revolutionsgardet, regimens skyddsstyrka som inrättades efter den islamiska revolutionen 1979. Andra fruktar att krav på regimens fall bara får den att slå till obarmhärtigt; de vill istället ha gehör för reformer och stopp för korruption.

Revolutionsgardet är en mäktig ekonomisk aktör, som kontrollerar hamnar, bygger vägar och jättelika dammar, samtidigt som man skickar elittrupper, Quds-styrkan, utomlands. Quds-styrkorna har dels satts in i kriget mot terrorgruppen IS (vilken stämplar shiamuslimer, däribland iranier, som kättare) och dels backat upp Assadregimen i Syrien. Utan det militära stödet från revolutionsgardet, i samarbete med Hizbollah från Libanon och afghanska shiamiliser, hade inte diktatorn Bashar al-Assad suttit säker i sadeln.

Miljarder ur den iranska statsbudgeten – främst inkomster från gas och olja – har runnit iväg till Syrien och Libanon och i mindre grad till militanta krafter i Gaza. Detta är en källa till frustration. Det märks när demonstranter ropar slagord som "Inte Gaza, inte Libanon men mitt liv för Iran".

Det visar också varför iranierna själva måste ta sig ur denna kris, utan utländsk inblandning. Självklart måste rätten till liv försvaras – liksom rätten att hålla fredliga demonstrationer, som EU:s utrikeschef Federica Mogherini krävt. Men Trumps twittrande samt information om att en särskild CIA-avdelning verkar för regimförändring i Iran ger endast högste ledaren vatten på sin kvarn när han gör gällande att protestvågen är en konspiration ledd av USA, Saudiarabien och Israel.

När Irans regim hotats av utländskt agerande för regimförändring stärks de konservativa. Det visar historien. Så blev det när Iraks diktator Saddam Hussein anföll i Iran 1980, mitt under kaoset efter revolutionen. När USA:s president Bush 2002 stämplade Iran som en "ondskans axelmakt" ledde det tre år senare till att hetsporren Ahmadinejad överraskande vann presidentvalet, stödd av den iranska arbetarklass som nu demonstrerar. Valresultatet 2005 var mindre omtvistat än Ahmadinejads andra segerval 2009, då den Gröna rörelsen krossades och såg sina ledare sättas i husarrest (där de sitter kvar än idag).

Sociala medier har till stor del strypts, varför oppositionella söker omvägar för att få ut sina budskap. Vanliga oppositionella är angelägna att visa att de inte går Trumps ärenden.

En av Irans mest kända intellektuella, den prisbelönte filmregissören Jafar Panahi, går på instagram ut med ett förslag på hur krisen ska lösas: Utlys en folkomröstning!

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08