Intuition hittas i vingliga gränder och mellanrum

Gästspel. Utställningen Intuition är nederländaren Axel Vervoordts sista gästspel i Palazzo Fortuny. Bild: Pressbild

Venedig genomstrålas av det förgängliga, humana och asymmetriska. Min souvenir är en djupare insikt i hur det rationella bara är ett system bland många, skriver Camilla Granbacka efter att ha sett utställningen Intuition på Palazzo Fortuny.

Intuition

Palazzo Fortuny, Venedig

Till 26.11.

Utställningen Intuition på Palazzo Fortuny i Venedig är i år den sjätte och sista i en serie som påbörjades för tio år sedan och arrangeras parallellt med stadens berömda konstbiennal.

Jag blev själv mycket berörd av den häpnadsväckande Artempo-utställningen sommaren 2007 och efter det har jag målmedvetet återvänt i samband med varje biennalresa till Palazzo Fortuny. Den holländske samlaren och galleristen Axel Veervordt står för utställningskoncepten i detta makabra 1500-talspalats.

Varför har då hans koncept lyckats så bra? Varför påstår många konstintresserade år efter år att detta var Venedig-resans höjdpunkt? Alla utställningar genom åren har haft något liknande över sig, en dialog mellan forntida kulturföremål, äldre konst och nutidskonst. Utställningarna har behandlat stora ämnen som tid, oändlighet, förvandling och proportion och allt är ledigt placerat i en hemlik, men samtidigt extraordinär och spektakulär interiör, det vill säga den spanska designern och konstnären Mariano Fortunys forna hem på fyra våningar.

Intuition i olika tidsåldrar

Årets utställning kretsar kring begreppet intuition, hur det har format konst över olika kontinenter och tidsåldrar. Man vill att utställningen ska ge människor kontakt med sin egen intuition. Tomhet och mellanrum återkommer i många verk och blir för mig en röd tråd i min vandring i palatset. Utställningen inleds med sex forntida stenstoder i mänsklig storlek, från Saint Sernin i Frankrike till Mali i Afrika. De står i lådor fyllda med svart mylla och deras statiska, allvarliga uttryck i den dunkla salen går igen hos Jean-Michel Basquiats färggranna och stora 1980-talsmålning.

Ann Veronica Janssens installation med vattenånga lockar mig in i det okända. Surrealistverk av André Breton och André Masson tar fasta på det undermedvetna och automatiskt tecknande, samt Hilma af Klints målningar Urkaos.

Marcel Duchamps mustaschprydda Mona-Lisa kikar anspråkslöst fram vid en bokhylla. Marina Abramvics förvandlingsobjekt med helande stenar tas fram på andra våningen. Genom att stå mot en annan betraktare i en trästruktur skapar de vassa stenarna ett alldeles specifikt mellanrum. På vindsvåningen hittas den sydkoreanska konstnären Kimsoojas enorma lerinstallation Archive of Mind med ett behagligt klappande ljud i bakgrunden. Tillsammans med nära sittande utställningsbesökare formar jag lerklumpar vid ett ovalt bord och skapar en sorts potentiell mening av mellanrum.

Något av utställningens altare blir Anish Kapoors stora vita runda glasfiberskulptur som är placerad i dialog med en äldre madonnaskulptur i trä. Kapoor formar en tidlös och ändlös tunnel utan början eller slut. Det hela viskar att verkligheten är i ständig rörelse. Men för att en rörelse ska kunna äga rum måste det finnas ett tomrum, annars förblir det statiskt. I dagens stressfyllda samhälle, där tiden mellan händelser blir allt knappare och det är en ständig stress till nästa möte finns det inte många möjligheter till mellanrum; utrymme för eftertanke och dagdrömmar.

Tid och rum

Det som jag upplever inne i palatset skiljer sig markant från den strikta, sterila vita kuben, som ofta strävar efter symmetri, klarhet, funktionalitet, progressivitet och det allmänna. Man kan hävda att i palatset hägrar i stället det privata, organiska, intuitiva, cykliska, mörka och dimmiga. I väst har man sedan antiken sett på rummet som tredimensionellt. Det är en statisk bild av rummet som bygger på ett centralperspektiv, där man placerar sig själv utanför rummet och betraktar rummet som ett objekt. På samma sätt har man skapat tiden frånskild rummet.

Den traditionella japanska uppfattningen av tid och rum bygger i stället på ett inifrånperspektiv; man ser sig själv som en del av en hel situation. Verkligheten ter sig mer som en rörelse in i och ut ur olika situationer och man uppfattar rummet som en fysisk erfarenhet snarare än en visuell abstraktion. Häri ligger kanske nyckeln till varför dessa Vervoordt-utställningar blivit så lyckade till skillnad från stora biennaler som mer och mer känns som gigantiska stormarknader?

Det fantastiska som jag upplevt på Palazzo Fortunys utställningar har nog att göra med att allt bygger på detta inifrånperspektiv, som för fram det tillfälliga och asymmetriska. Och ja – hela Venedig fullkomligt genomstrålas ju av principer med det förgängliga, humana, asymmetriska och det icke perfekta, utan planer, hierarki och form. Gränderna är så pass smala och vingliga att man knappt kommer fram. Att försöka följa en karta är dömt att misslyckas. Min souvenir från Venedig är en djupare insikt i hur det rationella bara är ett system bland många.

Camilla Granbacka Konstkritiker

Annons: Förvaringstjänster ny nisch för Grabbarna Flytt

Finlandssvenska företaget Grabbarna Flytt har på sina fem år vuxit så det knakar. Förutom flyttservice och logistiska tjänster åt både privathushåll och företag kan man som nyhet nu också erbjuda förvaring. 14.2.2020 - 10.44

Mer läsning