Intressant men antiklimaktiskt om digitalsamhällets ensambarn

Symboliken i Can’t Say Much About Anything That’s New blir ibland lite väl enkelspårig – som då Mathias Ringgenberg ömt omfamnar en Coca Cola-flaska inlindad som ett spädbarn. Bild: Mirjam Graf

Från tärd gubbe till klumpig tonåring. Performancekonstnären Mathias Ringgenberg kroppsspråk och fysiska spel fascinerar.

Mathias Ringgenberg: PRICE – Can't Say Much About Anything That's New

Text: Rory Gowan, Foto: Mirjam Graf, Koncept och performans: PRICE (Mathias Ringgenberg, Musik: PRICE, Musikproduktion: Marc Hofweber, Alban Schelbert

Det experimentella konst- och performancekonceptet Mad House inledde i januari sin femte säsong i lokalerna vid det nedlagda industriområdet i Södervik. Can't Say Much About Anything That's New av den schweiziske performancekonstnären Mathias Ringgenbergs alias PRICE är den fjärde programpunkten under säsongen, som pågår ända fram till april.

PRICE är Ringgenbergs alias som han skapat för sin scenkonst. Inspirationen är delvis futuristisk popstjärna, men Ringgenbergs kreation är mer mångsidig och bisarr. Kroppsspråket fascinerar: först ter han sig som en tärd gubbe, rosslar och rycker spasmodiskt som en gammal missbrukare vid ett krogbord. Men sakta får hans slängiga, till synes vårdslösa rörelser något mer energiskt, barnsligt över sig. Plötsligt skiftar intrycket till något som mer påminner som en klumpig, halvvuxen tonåring. De till synes oansenliga scenkläderna fungerar perfekt för kameleontspelet som effektivt förvandlar PRICE till en ålderslös hybrid. Lite teaterblod och en uppsättning suggestiva höftrörelser stryker på ett lager av underhållande grotesk sensualitet.

Ett spratt?

Ringgenbergs fysiska spel, med dess mångskiftande nyanser från subtilt till komiskt vulgärt, är föreställningens definitiva styrka. Tematiken kretsar kring generation Y, det nya millenniets borttappade barn som i den virtuella världen söker nya sätt att relatera till nyliberalismens desillusioner. Symboliken blir ibland lite väl enkelspårig, som då han ömt omfamnar en Coca Cola-flaska inlindad som ett spädbarn för att sedan skaka den våldsamt och efter ett tag överge den.

En fysisk klimax i form av ett twerkningsnummer omsorgsfullt dokumenterat med selfiepinne suger musten ur den sista resten av performancen, som känns som det minst intressanta och dynamiska i helheten. Avslutningen rinner lite ut i sanden, men det är svårt att säga om Ringgenberg här vill spela publiken ett medvetet spratt.

En intressant detalj är att biljetten för kvällen omfattar inte enbart en utan två föreställningar, ett koncept som fungerar väldigt bra för mer experimentell scenkonst där programnumren är kortare än en vanlig pjäs. Torsdagskvällens föreställning av PRICE parades ihop med Mira Kauttos dansföreställning House of No Hope.

Otto Ekman Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning