Internationalskalden

Shakespeare sitter bland annat staty i Stratford-upon-Avon i England. Bild: Jack Taylor

I England är det nu Shakespeare för hela slanten.

Just denna lördag är det fyrahundra år sedan Shakespeare dog och han rosar teaterrepertoarerna. Flyg, hotell och krogar fyller han också. Jag hörde en gång ordföranden i Arts Council of Great Britain säga att fenomenet Shakespeare sedan länge tjänar in varje penny som det allmänna lägger ut på teaterstöd. Detta sades i polemik mot Margaret Thatchers njugga kulturpolitik.

Säkert sant. Men att bokföra profiten på pennyn låter sig inte göra. Intäkterna från Shakespeare sipprar genom hela den brittiska ekonomin. Att förtjänsten är hans står inte alltid klart. På teaterbiljetten skyltar namnet, annars syns det oftast inte, bara hörs, som klirr i kassan. Och så har vi allt det där som inte är brittisk ekonomi: Julias balkong i Verona eller Kronborg i Helsingör. Också dit drar han betalande publik. Och så har vi allt det där som varken är brittiskt eller ekonomi utan kulturell växt. Jäsämnet Shakespeare har fungerat också i Finland.

J. J. Wecksells Daniel Hjort (1862) har kallats det främsta historiedramat på svenska före Strindberg, hyllat också för att en Hamlet här har skrivits in i Finlands historia. Läser man lyhört hör man ekon av en hel räcka shakespearepjäser i Daniel Hjort. Dagens jubilar var en uppenbarelse för Wecksell och hans generation, till vilken också Aleksis Kivi hörde. Sju bröder (1870) har Shakespeare att tacka för både sina romantekniskt ganska udda dialogpartier och för härligt köttiga läsefrukter. Visserligen var det inte på engelska Kivi läste honom utan i Carl August Hagbergs färska försvenskningar (1847–1851). Vägen till finlandssvenskt nationaldrama gick, liksom vägen till finsk nationalroman, via Shakespeare och via Hagberg. Ingen liten bedrift av en utlänning hänvisad till tolk, kan man tycka. Och liknande trick har han utfört på åtskilliga språk.

En av de större insatser som har gjorts för Shakespeare på svenska i Finland är nu glömd. Det var filosofen, biblioteks- och teatermannen Wilhelm Bolin som 1879–1887 ur Hagbergs verk med sax, klister och penna tog fram en för svenska hem och scener tillrättalagd version av bardens bästa. Utanför utgåvan lämnades pjäser som Bolin såg som teatertekniskt eller moraliskt vanskliga. Resten kom ut på Gleerups i Lund, ett folkfostrarförlag.

Här föreligger barden putsad och presentabel för högläsning under aftonlampan. Åt detta kan vi le. Men mer tänkvärt är kanske att Bolins bearbetningar framför allt syftade till att dramaturgiskt anpassa Shakespeares texter till modern teaterteknik och modern teaterpublik. Aldrig hade teatern känt sig så modern som under 1800-talets sista kvartssekel.

Och så är det väl ofta, att det är som bäst det är som bäst. Men förmätna tider var det. Sedan länge tänker teaterkonsten världen över mindre på vad den kan lära Shakespeare än på vad den kan lära av honom. Dit hör närhet, snabbhet, vighet, mångbottnad genremix, ja kanske rentav något hittills oupptäckt. Bara i Hamlet lär han ha fyrahundra engelska ord som aldrig tidigare hade setts i tryck. Han kan ju ha smusslat in ytterligare sinnrikheter som vi missat. Vore just likt honom.

Clas Zilliacus

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning