Intelligent och slagkraftigt om blondiner

Laura Pietiläinen och Paula Tuovinen har gjort en balanserad men kontrastfylld återvinning och nytolkning av Tuovinens solo Blondi från 2000. Bild: Katri Naukkarinen

Paula Tuovinens solo Blondit var ett ikoniskt verk när det begav sig. Nu har Laura Pietiläinen och dansgruppen Kuumat Putket gjort en kontrastfylld nytolkning av verket.

Dans

Zodiak – centret för ny dans: Blondit. Koreografi: Laura Pietiläinen och Paula Tuovinen. Musik: Lotta Wennäkoski. Ljus- och rumsdesign: Mikko Hynninen. Video design: Juhani Haukka. Styling: Joonas Lampi. Dans: Laura Pietiläinen, Joonas Lampi, Paula Tuovinen, Linda Priha, Elina Hauta-aho och Elisa Tuovila. Kabelfabriken 12.12.

Paula Tuovinens solo Blondi är, eller rättare sagt var, ett ikoniskt verk om ett ikoniskt fenomen. Vid premiären år 2000 på Kiasma var det banbrytande som ett av de första konceptuellt orienterade dansverken på det inhemska dansfältet. I Blondi dissekerade nämligen Tuovinen, med ett essäistiskt och i det närmaste kulturantropologiskt grepp, via sin blonda rollfigur, olika stereotypier och vitskarrikeringar förknippade med temat "den bimboaktiga blondinen". Analysen gick in på bara skinnet i en våghalsig och festligt rolig nakenstudie, som via tematiken sträckte sig långt in i det samhälleliga och kulturella.

Nu har Laura Pietiläinen tillsammans med Paula Tuovinen och Go Go dansgruppen Kuumat Putket (Heta Rör, till vilken de bägge hör) gjort en balanserad men kontrastfylld återvinning och nytolkning av verket. Likt originalet är resultatet synnerligen koncist, slagkraftigt och intelligent. Det gäller strukturen lika väl som framställningen. I nyversionen läggs betoningen mera på föreställning än på verk. Lotta Wennäkoskis dynamiska och fantasieggande musik finns med även nu.

I Blondit, titeln har blivit pluralis, är det inte en blondin som agerar utan mestadels två eller flera. I originalet var scenografen Kimmo Takala, naken men ryggvänd, själv ett scenografiskt element på den barskrapade scenen. Nu finns en parallell i Joonas Lampi, men han är naken och framåtvänd och sannerligen också mycket mera än ett scenografiskt element, i scenerna i övrigt!

I inledningen agerar Pietiläinen tillsammans med Lampi som två överdrivet utstyrda barbiedockor klädda i ljusrött och -blått. De stämmer snart in perspektivet på axeln diva eller dumbom med alla olika graderingar och möjligheter till variation. Betoningen läggs på det glädjefulla och rentav emansipatoriska i detta spektrum.

I originalet hade blondinen solglasögon, nu är det svarta VR-glasögon som gäller. Det går lika bra att utstuderat kika på publiken över bägge. Parallellen till ursprungsversionen fungerar särdeles fint när en dokumentär scen ur originalet projiceras mot fonden och Pietiläinen samt Lampi agerar spegelaktigt på den. Dokumentet krymper gradvis och kvar blir de nu aktuella blondinerna.

I det bimbobetonade avsnittet "Klonksu-Blondi", om jag minns scenens namn rätt, manifesteras och varieras höga klackar och utmanande poser av hela fem blondiner när Linda Priha, Elina Hauta-aho och Elisa Tuovila sällar sig till sällskapet. Här fungerar upprepningen optimalt för att understryka temat.

Scenen där Paula Tuovinen själv gör entré och via strumpbyxor på huvudet med en sammanflätade "navelsträng" kopplas till Laura Pietiläinen, är fin, effektfull och genomtänkt även den. Den tycks konkretisera och demonstrera ett tankearbete och ett sceniskt uttryck, som nu förs vidare.

Jan-Peter Kaiku

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39