Inte vilket som helst band

På röda mattan. Pertti Kurikan Nimipäiväts sångare Kari Aalto möter Conchita Wurst på invigningen av Eurovision Song Contest i Wien 2015.Bild: J-P Passi. © Mouka Filmi 2017

Uppföljaren till dokumentären om Pertti Kurikan Nimipäivät håller måttet som den mest ärliga och genuina av dokumentärer. Den skildrar punkbandets sista år pärglade av känslosamma interna konflikter.

DOKUMENTÄR

Tokasikajuttu

Regi och manus: Jukka Kärkkäinen & J-P Passi. Foto: J-P Passi.

Kovasikajuttu av radarparet Jukka Kärkkäinen & J-P Passi var en utomordentligt sympatisk sak, en dokumentär där man tog sig an personer med utvecklingstörningar utan att såsa till det, utan att snöa in sig på det politiskt korrekta.

Att man samtidigt råkade skriva ett stycke finländsk musikhistoria störde ju inte. För även om killarna i Pertti Kurikan Nimipäivät har en – för branschen – ovanlig bakgrund är bandet i fråga så mycket mera: en punkensemble som inte räds sina musikaliska rötter.

I den färska filmen fortsätter det musikaliska äventyret med schlagerfestivalen i Wien som självklar höjdpunkt.

Inledningsvis vankas dock något mera anspråkslösa sammanhang, modell klubbspelning på kontinenten. Här har vi trummisen Toni Välitalo som på sin finska försöker leta upp en toalett (det brådskar) samt sångsolisten Kari Aalto som ondgör sig över den undermåliga baren backstage. Han är "ingen jävla öldrickare", nehej.

Vann UMK

Spänningarna inom bandet tilltar och väl tillbaka i Finland ser det ut som om bandet skulle splittras. Det slutar med tårar och kramar och bakom knuten väntar något ännu större: schlagerfestivalen i Wien!

Däremellan varvas dramatik av ett helt annat slag. Det visar sig att Toni har ett gott öga till en viss Jutta som dessvärre också känner dragning till Niila, bandets roadie. Smått gripande är också scenen där basisten Sami Helle, den svurna centerpartisten, lämnar stödboendet till förmån för en egen lya.

Med tanke på hur lyckad originalfilmen var är uppföljaren, också den i regi av Jukka Kärkkäinen och J-P Passi, förvånansvärt levande och engagerande.

De ständiga konflikterna inom bandet gör att det aldrig blir tråkigt, precis som sig bör när det är fråga om ett rock'n'roll-opus. Ja, faktiskt får man lust att dra en parallell till Metallicadokumentären Some Kind of Monster, så i den grad struligt är det.

Besvikelse i Wien

Ett kapitel för sig är vistelsen i Wien. Under ett möte med den internationella pressen proklamerar textförfattaren Kari Aalto att "no like politics, no like polizei" och fortsättning följer på röda mattan, nu i sällskap av självaste Conchita Wurst.

I händerna på andra regissörer finns det risk för att en dokumentär av den här typen skulle gå över styr, i synnerhet som känslorna hos herrarna Aalto, Välitalo, Helle och (Pertti) Kurikka är på ytan mest hela tiden ("du ditt mongo" lyder domen när roadien Niila Suoranta låter förstå att han tänker lägga av).

Men de facto håller man tungan rätt i munnen, bara för att trolla fram den mest ärliga och genuina av dokumentärer. Och när bandet till följd av gitarristen Pertti Kurikkas pensionering sedan packar ihop kan man inte annat än le. Respekt!

Krister Uggeldahl