Inte välfärdsstat i nordisk mening

USA:s välfärdssystem är ett quilttäcke, som blir förvånansvärt dyrt och som ändå fungerar högst medelmåttigt.

Paul Lillrank (HBL 4.12 och 17.12) och J.P. Roos (HBL 17.12) debatterar om Trump-fenomenets relation till välfärdsstaten.

USA är inte en välfärdsstat i nordisk mening. Ändå finns det några system, som stöder de allra fattigaste – såsom Medicare och Medicaid, som Lillrank säger i sitt "oneliner"-svar till Roos. Man kan lägga till exempelvis matkuponger.

USA:s välfärdssystem är ett quilttäcke, som blir förvånansvärt dyrt och som ändå fungerar högst medelmåttigt. Det är inte uppriktig improvisation, men hopkokat i så långa kompromisser, att brottningen kring social- och hälsovårdsreformen verkar vara lätt som en omelett.

Lillrank påstår att en stor del av Trumps röster kom från folk som vill behålla den grad av välfärdsstat som USA nu har. Men väljarna som tyckte att Medicare, Medicaid och Obamacare är bra, röstade först på Bernie Sanders och på målrakan på Clinton.

Ändå fick Trump en röstlavin av många arbetsklassdemokrater. Även av många Sandersanhängare, gissar jag. Men här gällde det inte välfärdsstaten, utan snarare en oro för arbetstillfällen i gamla industriområden. Många valde Trump därför att han lovade att återställa protektionismen, trots att han också lovade skrota Obamacare, som var nyttigt för sådana väljare. Också i Europa fiskar populismen röster över hela den politiska skalan.

Sandersanhängare tog Norden som en förebild. Tack för det, men en fungerande hälsovård, bra skolor (och statens järnvägar och spritmonopol) finns närmare – titta bara över USA:s norra gräns.

Jukka Siren Helsingfors

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33