Inte så osannolikt som vi en gång trodde

Tjänarinna i rött. I Margaret Atwoods dystopi är den fertila kvinnan hårdbevakad egendom i en bigott religiös diktatur. I tv-serien spelas berättaren av Elisabeth Moss, suveränt.Bild: Take Five/Hulu

Dystopin i Margret Atwoods The Handmaid's Tale är närmare oss nu än då romanen kom ut 1985, konstaterar Pia Ingström som följer den brutala tv-filmatiseringen på HBO Nordic.

The Handmaid's Tale kan ses på HBO Nordic.

Bra tajmning, kan man säga om Hulu:s tv-filmatisering av Margaret Atwoods trettio år gamla genusdystopi, Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale).

Vi som läste då trodde blåögt att det handlade om Ayatollah Khomeinis Iran, Atwood själv sade sig ha sökt inspiration i 1600-talets puritanska New England. Egentligen handlar det om religiös fundamentalism som diktaturers redskap, nu som då.

Så mycket som man för tre decennier sedan inte kunde föreställa sig att kunde hända i västvärlden har redan hänt. Självklara demokratiska strukturer är allvarligt hotade, feminismens landvinningar, den vetenskapliga världsbilden, politiken som vi trodde att den måste fungera – allt skälver.

Så om det en dag dök upp tungt beväpnade soldater i främmande uniformer på våra arbetsplatser och meddelade att alla som tillhör fel genus, etnicitet, språkgrupp eller politisk gruppering med omedelbar verkan är uppsagda och fråntagna sina nätbankskoder – hur förvånade skulle vi egentligen bli? (Inte så förvånade som på 1980-talet, tro en gammal!)

Det bästa med både Atwoods roman och filmatiseringen är egentligen just brytningspunkten: När bankkortet inte längre fungerar och man finner sig konfronterad med hätsk fientlighet och kallas hora på kvarterskaféet, när chefen kallsvettig av skräck uppmanar en att försvinna, när man inser att ordningsmakten faktiskt skjuter skarpt mot demonstranter. När man måste försöka fly för sitt liv.

Det som kommer sedan, en bisarr låtsaslek med bigotta kristna förtecken där den sjunkande fertiliteten gjort fruktbara kvinnor till handelsvara och hårdbevakad egendom för eliten, är inte riktigt lika trovärdigt. Vi har kommit såpass långt med digitalisering och fertilitetsteknologi att många av berättelsens detaljer ter sig väl gammalmodiga. Det gäller både bevakningen av de underordnade klasserna och den pinsamma förökningsritualen där den ofruktbara högstatushustrun och befälhavaren låtsas kopulera med varandra, med tjänarinnan mellan sig som något slags stumt köttsligt instrument för höga andliga värden.

Men också sådant som i romanen tedde sig småfånig blir med Elisabeth Moss i huvudrollen som tjänarinnan Offred – berövad sitt eget namn, underställd sin ägare befälhavaren Fred och utsedd att föda hans barn – på något sätt trovärdigt. För att hon är en betydande skådespelerska, stark och skör och mångdimensionell i sitt utryck. För att regin och manuset tillåter stilisering, dröm och resonemang, låter texten leva i voice over utan att glömma det visuella. Den nya vanlighetens fasa i en förvandlad stad som ännu bär på den gamla ordningens minnen, tjänarinnornas sedesamma promenad förbi muren där de avrättade hänger.

Ett nytt avsnitt av serien publiceras på HBO Nordic varje onsdag. I dag blir den femte delen tillgänglig.

hbonordic.com

Pia Ingström Litteraturredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33