Inte riktigt som på riktigt

Valtider. Också i fiktionens värld är det amerikanska premiärval. Kevin Spacey spelar den makthungriga presidenten i House of Cards.Bild: David Giesbrecht/Netflix

Den nya säsongen av House of Cards får Fredrick Sonck att göra jämförelser med den pågående amerikanska premiärvalskampanjen.

House of Cards säsong fyra finns på Netflix.

Netflix-succén House of Cards fjärde säsong hade premiär i fredags. I vanlig ordning släpptes alla tretton avsnitt samtidigt, och i år kastas seriens trogna följare rakt in i ett pågående premiärval.

Francis J Underwood (Kevin Spacey) har under seriens tre första säsonger erövrat presidentposten genom ränker och intriger: först genom att nästla in sig som vicepresident, sedan genom att tvinga den folkvalda presidenten att avgå. I säsong fyra gäller det att bita sig fast vid makten genom att bli nominerad till Demokraternas kandidat i det stundande presidentvalet, partiet ser honom nämligen inte som självskriven. Det är alltså upplagt för ett veritabelt flerfrontskrig, dels mot konkreta politiska kriser, dels mot andra kandidater i primärvalet. Dessutom har Underwood en garderob med ruttnande lik att bevaka. Det värsta är ändå att alliansen med hustrun Clair (Robin Wright) rämnar. Hennes makthunger är lika stor som makens, men tillsvidare helt omättad.

Efter två lite slöa inledande avsnitt stiger intensiteten till tillfredsställande nivåer. Fjärde säsongen håller måttet, även om jag inte upplever någon knock out av det slag som de två första säsongerna bjöd på. På något sätt känns upplägget för välbekant, möjligtvis för att de centrala karaktärernas motiv och totala cynism till syvende och sist gör dem ganska statiska och endimensionella, hur skickliga Spacey och Wright än är. Karaktärsutvecklingen uteblir: paret Underwood kan inte sjunka lägre, och en resa mot någon form av moralisk resning känns varken trovärdig eller sannolik. Jämfört med en serie som Breaking Bad – som över fem säsonger skildrade sin huvudpersons gradvisa moraliska kollaps parallellt med hans upplevelse av att återupprätta sig själv genom en kriminell karriär – saknar House of Cards en psykologisk dimension.

Men visst är maktspelet fortfarande spännande. Och självklart är det ingen slump att den fjärde säsongens premiärval sammanfaller med de premiärval som för tillfället pågår i USA. Det är upplagt för en massa jämförelser mellan fakta och fiktion, och mer eller mindre välgrundade spekulationer om hur tv-serier om politik kan påverka verklighetens politiska spel, eller vår upplevelse av vad politik innebär.

Många har, med viss rätt, påpekat att det finns vissa likheter mellan fiktionens Underwoods och verklighetens lika målmedvetna Clintons, men efter att ha sett halva säsong fyra tycker jag att de flesta försök till allegoriska tolkningar och dagspolitiska paralleller känns långsökta. Snarare verkar det som om den politiska verkligheten 2016 än en gång gäckar fiktionen. Medan House of Cards gestaltar det politiska spelet som en oupphörlig kamp om (god) publicitet och olika sätt att förebygga, bortförklara och undvika grodor och skandaler, har Donald Trump haft en osannolikt framgångsrik kampanj, vars fundament verkar vara en kompott av politiskt inkorrekta uttalanden, bufflig aggressivitet och ohöljd makthunger. Förvisso har vare sig fiktionens eller verklighetens amerikanska politiker tidigare varit främmande för ett visst mått av populism, men att den Trumpska formen skulle bära så långt hade inga politiska experter tänkt sig för ett halvår sedan. Detsamma gäller uppenbarligen också manusförfattarna till House of Cards.

Däremot kan man fråga sig både varför en Donald Trump går hem, och varför undersökningar visar att den ondskefulle Francis Underwood är populärare än den städade Barack Obama? Har det gått så långt att den uttalade beredskapen att spela fult börjat uppfattas som en förutsättning för handlingskraft? Att den politiska depressionen i världens mäktigaste demokrati blivit så djup att goda motiv och ärliga uppsåt blivit liktydigt med svaghet? Att det på något perverst sätt uppfattas som hederlighet att inte hymla om sina låga bevekelsegrunder?

Fredrik Sonck Kulturchef

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08