Asli Erdogan – Inte längre "den ensammaste kvinnan i Turkiet"

Asli Erdogan. "Om ni överger oss är det ett dråpslag för oss. Om vi blir friade är det också er seger."Bild: Cata Portin

Den turkiska författaren Asli Erdogan fick nyligen tillbaka sitt pass efter 132 dagar i fängelset och åtta månaders reseförbud. Hemma i Turkiet har hon beskrivits som galen, lögnare, femme fatale och terrorist men i dag också som yttrandefrihetshjälte. Utomlands jämförs hon med Kafka och Artaud.

På bordet står en liten plastflaska med limon kolonya, den citrondoftande eau de cologne som turkar älskar att skvätta omkring sig. Vårt samtal interpunkteras av att Asli Erdogan flera gånger gnider in lite av den på handlederna och andas in doften, som för att ta sats.

Vi är i Göteborg, och det här är Asli Erdogans första utlandsresa efter fängelsevistelsen förra hösten och utreseförbudet efteråt. Hon fick tillbaka sitt pass i början av september.

Jag börjar med att fråga om sommarens "rättvisemarsch", arrangerad av det socialdemokratiska republikanska oppositionspartiet CHP:s ordförande Kemal Kilicdaroglu. Hundratusentals turkar promenerade kortare och längre sträckor med honom från Ankara till Istanbul i juli, sammanlagt 450 kilometer under 25 dagar. Slagordet "hak, hukuk, adalet", rättighet, lag, rättvisa, skanderades på vägen av folk som marscherat med honom och mot regimens godtycke.

Är rättvisemarschen ett hoppfullt tecken trots allt?

– Jag deltog i den tillsammans med 11 andra kvinnliga författare under en symbolisk dagsmarsch. Och hela marschen avslutades med en stor manifestation av två miljoner människor i Istanbul. Med tanke den skräck folk lever i var två miljoner mycket. Men ändå för lite, och för sent. Fast vem vet, kanske det kan bli en början. Jag tror att regeringen kände sig lite störd, av de hotfulla reaktionerna att döma. De beskrev alla som deltog i marschen som terrorister, vilket jag tyder som ett tecken på rädsla.

Smutskastning Hur blev du en politisk författare? Dina romaner och essäer är poetiska, impressionistiska, symboliska, med ett språk som påverkar läsaren djupt och gestaltar känslor och förnimmelser av sårbarhet – väldigt olikt politikens språk.

– Efter att jag fått en viss uppmärksamhet för min tredje roman Staden i den röda kappan i Turkiet i slutet av 90-talet började jag skriva kolumner i dagstidningen Radikal. Jag skrev om starkt tabubelagda ämnen som tortyr, våldtäkt, våld i fängelset, kurdfrågan, och fick plötsligt en stor läsekrets för mina kolumner. Sen fick jag sparken från Radikal, och min nästa roman tegs ihjäl. Jag greps av panik, och under samma tid utgav en före detta pojkvän en förfärlig bok där jag utpekades som horaktig, bh-lös, en lögnare med lesbiska böjelser, en kvinna som inte rakar pubeshåret och som har judiskt påbrå vilket naturligtvis var graverande i sammanhanget ... Sånt här skrevs om mig i den stora dagstidningen Milliyet! Hur lågt den turkiska pressen kan sjunka kan ni inte ens föreställa er här i Norden! Man har velat framställa mig som allt ont på en gång, psykiskt sjuk, femme fatale, terrorist, allt under ett och samma korta liv. Hade jag inte haft den stora lyckan att samtidigt bli översatt till franska och norska hade det här blivit slutet för mig som författare. Men nu kunde jag säga: "Ni kallar mig för en galen prostituerad, i Norge jämför de mig med Kafka och i Belgien med Antonin Artaud!"

– För en kvinnlig intellektuell är det farligt att stå ensam i offentligheten, att inte ha en plats fixerad i en kulturell hierarki, de rätta förbindelserna som ger skydd och stöd. Turkiet är inte ett individualistiskt samhälle, grupper och hierarkier betyder allt. Jag kände mig som den ensammaste kvinnan i hela Turkiet, säger hon.

Jag hade ingen aning om de här skandalerna, den personliga smutskastningen.

– Det säger väl en del om den svenska litterära offentligheten, om hur hänsynsfull den är. I Tyskland och Frankrike skrev de rätt mycket om det, de var inte så blyga. Men det här traumat är en del av mitt liv och mitt författarskap, jag har inget emot att tala också om det numera.

Kurdfrågan

På 2010-talet började Asli Erdogan skriva kolumner i den kurdvänliga tidningen Özgür Gündem, och blev också medlem i dess redaktionsråd tillsammans men en handfull andra akademiker och författare. Efter kuppförsöket 2016 förbjöds tidningen. Den påstods stödja det kurdiska PKK, i Turkiet betraktad som en terroristorganisation och president Recep Tayyip Erdogans andra huvudfiende vid sidan om gülenisterna (se vidstående text).

Asli Erdogan greps en natt i augusti. Utredarna började läsa hennes kolumner med siktet inställt på politiska utsagor. När myndigheterna letade efter bevis mot henne påstods till exempel hennes text "Fascismens dagbok" handla om en specifik militäroperation i sydöstra Turkiet – som de facto ägde rum många månader efter att texten publicerats och då granskats av myndigheterna som inte funnit något att anmärka i den.

– Det är en inre monolog som kunde handla om ghettot i Warszava 1940, där finns inget som fäster den vid en speciell tid och plats.

Under sina 132 dagar i fångenskap nåddes Asli Erdogan av signaler om att hon trots allt inte var ensam. En solidaritetsdemonstration arrangerades varje vecka utanför fängelset och bilder av den spreds på sociala medier, de regimkritiska medierna fortsatte skriva om henne, hennes utländska förläggare och internationella PEN spred nyheten om hennes situation.

– Regimen trodde att ingen skulle bry sig om en kvinnlig författare. Men det gick tvärtom. Folk hörde talas om mig också där hemma, de började läsa mina böcker. Jag har fler läsare i Turkiet nu än tidigare, en stor läsekrets. Om regimen hållit mig inspärrad tillräckligt länge hade det tagit livet av mig, men inte av mitt författarskap.

Traumats text Men låt oss nu tala om din litterära prosa. Du har beskrivits som en existentiell författare, en smärtans och nattens skildrare och så vidare. Det din prosa gör för mig är att uttryckligen gestalta smärtan, rädslan, övergreppets trauma. Du visar i språket, i syntaxen och strukturen, vad våldet gör med perceptionen. Den splittras, förskjuts, fördunklas.

– Tack för den iakttagelsen! Till exempel i romanen Stenbyggnaden finns ingen lineär berättelse, bara meningar, episoder, öden som upprepas gång på gång. Jag arbetade med en närmast musikalisk struktur, harmonier och kontrapunkt, snarare än med kronologi och konstanta identiteter. Berättarjaget är inte samma person genom boken, traumat – galenskap, svek och tortyr – är evigt men omgivet av dimma. Jaget, känslan av identitet, förstörs av det. Ett medvetande förmår inte omfatta så mycket smärta, det går sönder, förlorar sina konturer. Bristen på kronologi och koherens i mitt skrivande är ett medvetet sätt att utrycka det här.

– I polishäktet förra sommaren insåg jag att det jag upplevde där hade jag redan beskrivit alldeles korrekt i Stenbyggnaden flera år tidigare. Närminnet sviker, man uppfattar underliga slumpmässiga detaljer och missförstår saker hela tiden. Traumat är ett moln, ett mörker, svartvita bilder som du inte kan fördriva ur ditt minne. Kronologin är bruten, verkligheten skiktad, återgivningen förvirrad. En del läsare kritiserade Stenbyggnaden för att den var för vag, för dimmig, för poetisk – men ett våldsamt trauma upplever man inte som en klassisk realistisk berättelse med lineär kronologi.

"Du ljuger, du är galen"

Asli Erdogan är tydlig med att metaforer för smärta och utsatthet i hennes texter ibland har en självbiografisk referens. I Den mirakulösa mandarinen finns en kvinna med en smärtsam ögonskada – författaren har lidit av en skada på hornhinnan. I essän "Att vara instängd i en brinnande byggnad" skriver hon "Självklart är det bara en metafor, en metafor över Turkiet" – men de facto har hon varit instängd i en brinnande skyskrapa en gång. I hennes texter uttrycks ofta den specifikt kvinnliga rädslan för fysiska övergrepp – hon har själv en gång blivit våldtagen.

– Det hände medan jag levde med afrikanska immigranter i Istanbul och fick se hur rasismen i Turkiet såg ut. Jag kunde inte berätta om våldtäkten då, följderna för alla mina afrikanska vänner hade blivit för hemska. Flera år senare fick jag se också det här minnet vanställt till lögn och fantasi i min turkiska ex-pojkväns smädeskrift om mig. Han hade stulit mitt trauma av mig och det var nästan värre än själva våldtäkten. Då tyckte jag att jag förstod något litet av vad armenierna och judarna utsätts för när man förnekar deras historiska erfarenheter. Det jag utsatts för under hela mitt liv är att det turkiska samhället sagt åt mig "du ljuger, du är galen, det du berättar om har inte hänt".

Så här uttrycker Asli Erdogan det i "Första texten, första tystnaden" i den nyöversatta essäsamlingen:

"Sedan ett sekel tillbaka har vi högljutt och med stort eftertryck försäkrat [armenierna] med kränkningar och kulor att de inte blivit massakrerade på vår mark. Lika eftertryckligt som vi under denna tid hävdat att kurderna inte existerar [...]"

Eftersom åtalet mot henne fortfarande är i kraft, skärskådas allt hon skriver, säger och gör. Men hon tänker inte tystna. Om hon tystnade skulle hon svika sig själv, tystnaden är inte ett alternativ, säger hon.

Vad kan man göra? Vad kan EU och ett alltmer irriterat Tyskland göra åt den alarmerande människorättssituationen i Turkiet? Tyskarna kan inte ens få hem de journalister, människorättsjurister och akademiker med tyskt medborgarskap som gripits i Turkiet för påstådda terroristkontakter. President Erdogan signalerar att han struntar i Europa, och att Turkiet nu orienterar sig mot Ryssland och den muslimska världen i stället för mot Europa.

– Om EU och Tyskland verkligen vill, kan de skaka om Turkiet. Turkiet bluffar hela tiden för att inte visa detta, men Europa är vår största handelspartner. Turkiet är också medlem av Nato, och hela försvaret är kompatibelt med Nato. Att byta ut alltsammans mot "ryska missiler" och så vidare går inte så lätt, det är en mycket riskabel omställning för Turkiet. Och nu när Europa ser sina egna intressen hotade börjar det kanske så småningom visa tänderna. Ingen stat kan existera ensam, hur mycket den än hävdar sig.

Har Amnesty, PEN och internationella medier någon effekt på situationen i Turkiet? Är det meningsfullt att hålla på och skriva artiklar och underteckna appeller för alla dem som sitter i fängelse?

– Det är väldigt meningsfullt! Särskilt när man sitter i fängelse betyder signaler om solidaritet från yttervärlden allt! De räddar liv. Jag skulle inte ha kommit ut ur fängelset utan allt det där engagemanget. De åtta journalister från dagstidningen Cumhuriyet som nyligen släpptes på fri fot skulle fortfarande vara inspärrade om det inte varit för internationella medier, för PEN och Amnesty. För dem som ännu inte släppts ut innebär solidariteten ett hopp. Den allra värsta skräcken är att bli bortglömd. De flesta av de journalister, författare och människorättskämpar som nu är inlåsta eller väntar på rättegång och hotas av långa fängelsestraff utsätts för detta uttryckligen för att de försvarat yttrandefriheten. Därför väntar de sig självklart solidaritet av andra som tror på yttrandefriheten. Om ni överger oss är det ett dråpslag för oss. Om vi blir friade är det också er seger.

– Att folk läser till exempel mina böcker nu i Turkiet är en följd av den internationella uppmärksamheten. Naturligtvis är det inte så att PEN kan låsa upp de turkiska fängelserna med en gång. Och ja, det handlar om stormaktspolitik, om ekonomiska intressen, om kapitalismens realiteter. Men saker förändras, också kapitalismen förändras, människor kämpar och erövrar nya rättigheter. Fascismen besegrades för att den blev för dyr för kapitalismen att upprätthålla. Det finns mildare sätt att kontrollera oss än att sätta oss alla i fängelse, säger Asli Erdogan.

Sen avslutar vi intervjun med en sista skvätt eau de cologne. Författaren vill gå ut för att titta på demonstrationerna utanför mässan, där en massiv polisinsats med god framgång håller ordning på 500 nazister och tiotusen antinazister av olika valörer.

Intervjun gjordes under bokmässan i Göteborg den 30 september.

Pia Ingström Litteraturredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33