Inte hela tiden på knä

På Heidi Piiroinens bilder ägnar sig personerna åt att äta, leka, chilla, bygga.

FOTO

Heidi Piiroinen

De osynliga. Sagan om en tiggarfamilj

Finlands fotografiska museum (i Kabelfabriken) till 20.5

Ungefär hälften av boken Ohikuljetut består av Heidi Piiroinens fotografier, bilder ombrutna över hela uppslag. Dessvärre är bokens bindning sådan att en stor del av bilden göms i diket (uppslagets mittskåra), vilket är synd med tanke på deras estetiska vältalighet och detaljrikedom. Men lyckligtvis kan de beskådas på en utställning på Fotografiska museet i Kabelfabriken ännu i drygt två månader.

Bilderna visar med all önskvärd konkretion hur det kan se ut om man övernattar i ett läger vid en motorled utanför Helsingfors, hur snöslasket faller över det nya hemmet i Mellungsbacka på samma sätt som över leråkern i den gamla hembyn, hur lunchpauser och arbetsmiljöer och hem ser ut. I boken är alla personer på bilderna namngivna, på utställningen följer texterna en annorlunda, allmänt tematisk logik och utgörs av citat ur Oksanens text i boken.

Här finns inga bilder av personerna i färd med att tigga – jag uppfattar det som att vi uttryckligen uppmanas att se dem som de människor de är utanför tiggarens brutalt definierade yrkesroll. Mammor, pappor, farmödrar, barn, tonåringar – som röjer snår och sorterar sopor, leker, chillar, äter, solar, går i kyrkan... Allt det vi skall minnas att finns i en människas liv utöver det hårda arbetet att sitta på knä på en kall trottoar. (Oksanen har i boken också iakttagelser kring vad det gör med kroppen och hälsan.)

Som svenskspråkig gläds man åt den goda svenskan i den trespråkiga textningen (finska, svenska, engelska). Och allmänt taget gläds jag åt fotografiska museets linje, som verkar uppmärksamt inriktad på frågor som känns socialt och samhälleligt aktuella. Den här utställningen serverar lika lite som Oksanens & Piiroinens bok några enkla lösningar på fattigdomens problem. Men den innehåller väldigt mycket relevant kunskap om människors invecklade liv. Jag tittar på det röda utslaget på lilla Fernandos kind på en bild från McDonald's i Pireus 2009, och funderar på hur det läkte och när. Fick mamma Mihaela den gången ihop så mycket pengar av de krisdrabbade grekerna att det räckte till salva?

På bilderna tagna i Mellungsbacka där familjen Stoica-Moldovan i dag bor syns inget spår av utslag. Och pappa Suras Moldovan har fått jobb i Pyttis, som vedhuggare och -sorterare.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33