Inte fullt så främmande fåglar

Inga mesiga tippor. Angry Birds har blivit en lyckad animation. Bild: Okänd

ANIMATION

Angry Birds

Regi: Clay Kaytis och Fergal Reilly. Manus: Jon Vitti. Röster, originalversionen: Jason Sudeikis, Josh Gad, Danny McBride, Maya Rudolph. På svenska, finska och engelska, i 2D och 3D.

När Angry Birds, The Movie, går upp på biograferna runt omkring i världen är det mycket som står på spel. Finländska spelverkstaden Rovio, som ännu för några år sedan gick som tåget, har nu ett skriande behov av nya kollektioner, av nytt blod och ny energi.

I den meningen är det allt annat än riskfritt att spetsa in sig just på animationsfilmen, en genre som under de senaste tjugo åren – alltsedan Pixars Toy Story 1996 såg dagens ljus – lämnat barnkammaren bakom sig, detta samtidigt som man berättarmässigt gått från klarhet till klarhet.

Så hur klarar sig Angry Birds (The Angry Birds Movie) i konkurrensen? Tja, förvånansvärt bra.

Inte bara kan filmen stoltsera med en handfull färgstarka karaktärer, visuellt och tekniskt är detta fullgott arbete. Och trots att det är fråga om en internationell produktion, ett samarbete där finländsk design och nordamerikanskt handarbete skakar tass, får man aldrig den där känslan av "europudding".

Angry Birds har själ och hjärta och står på egna fötter – också i relation till de så populära telefonspelen.

På tal om dessa tar det bara sekunder innan vi kolliderar med Red (i originalversionen tolkad av Jason Sudeikis), den röda faran som i den hejdundrande prologen bränner propparna. En gång för alla.

Som en följd av detta döms han till gruppterapi som går ut på bland annat diktuppläsning och konstfostran, ve och fasa. Det är så vår hjälte kommer i kontakt med bluesbröderna Chuck (Josh Gad) och Bomb (Danny McBride), gamla bekanta även de.

Det säger sig självt att Maya Rudolphs terapeuttippa på den punkten har utmaningar som heter duga, men när Fågelön – tänk Mumindalen med inslag av raketbensin och karaktärer på rymmen ur Looney Tunes-lägret – får besök av ett sällskap gröna grisar får de "främmande fåglarna" annat att tänka på.

Nu är ju handlingen, signerad Simpsons-författaren Jon Vitti, inte filmens starkaste kort. Det som man tar med sig från Angry Birds är den glada anarkin, en drullehumor av det slag som känns både avväpnande och uppfriskande – inte minst mot en bakgrund av den ibland så sötsliskiga barnfilmsestetiken.

Visst bryter man en lans för familjegemenskapen och vänskap över (f)artgränserna, detta samtidigt som man lyfter fram det utanförskap som Red upplever, men det är inget som kommer i vägen för de skojfriska nacken i backen-numren.

Animationsmässigt är filmen nästan lika respektingivande. Här finns väl inget som inte Pixar eller Dreamworks skulle ha gjort tidigare, ändå slås man av detaljrikedomen och den utomordentligt expressiva karaktärsskildringen.

Som helhet är Angry Birds snäppet "barnsligare" än många av konkurrenternas alster men mesigt är det då inte, Clay Kaitis och Fergal Reillys bidrag.

Den fysiska humorn i filmens centrum för i bästa fall tankarna till maestro Tex Avery och i skämtarsenalen finns gott om populärkulturellt spetsade blinkningar. I Angry Birds kanske dråpligaste scen visar det sig att även skyddsgudar, i det här fallet Den mäktiga örnen, har behov som bör uträttas.

Hur kul som helst, även om det bör sägas att vissa roligheter fuskas bort i klippet. Å andra sidan: en animationsfilm som har den goda smaken att engagera såväl Black Sabbath (!) som The Who kan inte vara helt fel.

Krister Uggeldahl

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning