Inte ens mot pedofiler gör hat någon nytta

Vill man ta kampen mot sexuella övergrepp mot barn på allvar duger det inte att söka törst i fantasier om våldsamma straff, skriver Fredrik Sonck.

Häng ut honom med namn och bild! Lås in och släng bort nyckeln! Några föreslår dödsstraff, andra kastrering. Det diskuteras om den ska utföras med häcksax (tjoff, tjoff) eller långsamt med en ovass kniv.

Kommentarerna ovan är hämtade från Vasabladets Facebooksida. De handlar om en man som dömts till fängelse för spridning av ett stort antal barnpornografiska bilder.

Det är mycket, mycket lätt att förstå avskyn mot den här typen av brott. Också jag har ibland låtit min hjärna hänge sig åt medeltida våldsfantasier.

Ändå: tendensen att offentligt frossa i ställföreträdande hämndlystnad är djupt problematisk – liksom att hatretorik av just det här slaget ofta får passera utan minsta motstånd. I en annars ganska polariserad samtid råder en slags konsensus om att sexbrottslingen, i synnerhet pedofilen, representerar det absolut onda.

Här kunde det självklara påtalas: att de mänskliga rättigheterna tillkommer precis alla, också sexbrottslingar. Men ett kanske ännu viktigare skäl att ifrågasätta hatretoriken är att den de facto inte tar grundfrågan – kampen mot sexuella övergrepp – på verkligt allvar.

Vill man göra det duger det inte att söka tröst i fantasier om våldsam hämnd. Det är inget mer än intellektuell lättja. Känslorna av maktlöshet kan vara förståeliga, men offrets rätt att hata är aldrig vår andras, samhällets.

Problemet med hatretoriken är att den bidrar till det monumentala stigma som omger till exempel pedofili, och som är direkt kontraproduktivt då det gäller att förebygga övergrepp. Det var i alla fall den slutsatsen jag drog efter att ha läst tidskriften Meddelanden från Åbo Akademis temanummer från 2014 om pedofili.

En viktig notering där var att den psykopatiska pedofilen nog existerar, men att de allra flesta som känner sexuell dragning till barn känner ångest över detta. En majoritet av pedofilerna lever aldrig ut sina impulser, begår aldrig övergrepp. Andra förlorar kampen mot sig själv, med de fruktansvärda konsekvenser det kan innebära. Forskarna berättade också att det finns goda erfarenheter från Tyskland, där man med förebyggande terapi lyckats minska risken för övergrepp.

Detta är inte att dalta! Det är att arbeta resultatorienterat för att så få barn som möjligt ska utsättas för sexuella övergrepp.

Sen är det klart att det ena inte utesluter det andra. Terapi ersätter ingalunda behovet av straff och låsta celler. Men vi måste komma ihåg att varje sexbrottsling begått ett första övergrepp. En man med 850 000 olagliga bilder på sin hårddisk, har vid något tillfälle laddat ner den allra första. Tänk om nyheter om dömda sexförbrytare kunde åtföljas av kommentarer i stil med: "Är du orolig för din sexualitet? Det finns hjälp att få. Ring det här numret, mejla den här kliniken. Du får vara anonym."

I MfÅA 2014 bekymrade sig forskarna för att det saknades resurser till en preventiv klinisk verksamhet för finländska pedofiler som planerats sedan 2011. Då Yle följde upp frågan i januari 2017 hade inget förändrats. Såväl privata som offentliga finansiärer är ovilliga att skjuta till pengar. I vår närsynta populistiska samtid är pedofilvård inget man går till val på precis. Den hemska sanningen är att hat förblindar; det blinda hatet gör att våra beslutsfattare inte vågar ta frågan om sexuella övergrepp mot barn på verkligt allvar.

Fredrik Sonck Kulturchef

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33