Inte direkt första klass

Tåg genom Europa. Michelle Pfeiffer i ett stjärnspäckat mordmysterium.Bild: NICOLA DOVE

Kenneth Branaghs nyfilmatisering av Agatha Christies deckarklassiker är en påkostad pastisch som knappast var värd besväret.

DRAMA/THRILLER

Mordet på Orientexpressen

Regi: Kenneth Branagh. Manus: Michael Green. Foto: Haris Zambarloukos. I rollerna: Kenneth Branagh, Johnny Depp, Daisy Ridley, Michelle Pfeiffer, Penélope Cruz.

Vid en första anblick kan det tyckas att Agatha Christie stilistiskt sett är gammal som gatan, företrädare för en dramaturgi och en världsbild som spelat ut sin roll. Må så vara (i det senare fallet), men man behöver inte gå längre än till en Quentin Tarantino, modell The Hateful Eight, för att inse att pusselspelsdeckaren lever och mår bra.

Å andra sidan: när engelsmannen Kenneth Branagh, en vän av litterära klassiker, tar sig an den goda Christie är infallsvinkeln erkänt traditionell. Låt sedan vara att de yttre ramarna är betydligt mera respektingivande än i Sidney Lumets sjuttiotalsupplaga för vilken Ingrid Bergman plockade hem en Oscar.

Branagh själv träder in i "titelrollen", som den belgiske privatdeckaren med en mustasch lika yvig som hans accent. Efter en sejour i Jerusalem hoppar han på Orientexpressen i Istanbul, omgiven av ett karaktärsgalleri som inte så lite fint i kanterna.

Här har vi Michelle Pfeiffers amerikanska änka/vamp som får sällskap av Judi Denchs ryska prinsessa och Penélope Cruzs nunna. Willem Dafoe alias Gerhard Hartman ger sig ut för att vara en tysk akademiker allt medan Johnny Depp gör en ljusskygg konsthandlare som reser tillsammans med sin sekreterare (Josh Gad) och sin betjänt (Derek Jacobi) – för att nämna några.

Sedan går det som det går, att en av dessa faller offer för en knivmördare som av allt att döma handlat i blint raseri och därför glömt att städa upp efter sig. Låter som ett fall för Hercule Poirot, inte sant.

Pengar stinker inte

Att hänga med i alla vändningar är inte det lättaste och så vandrar intresset över till de läckra (läs: lätt karikerade) rollprestationerna, till den fint fångade tidsandan och en världsbild som tyder på att fyrk ingalunda stinker.

Kenneth Branagh ska ha en eloge för att ha lyfter fram trettiotalets unkna människosyn (spanjorer och mörkhyade står inte högt i kurs här) och till det kommer ett hejdundrande bergsras som gör att samtliga passagerare i ett skede befinner sig i livsfara.

Trots detta, och trots det lekfulla anslaget, smakar slutresultatet mera pastisch och stilövning än något annat.

Skulle väl inte gå så långt som att skicka i väg filmen till Madame Tussauds – med så mycket pengar i potten är underhållningsvärdet givet – men det oaktat kan man fråga sig ifall det var värt besväret, i synnerhet som en stor del av skådespelarna fuskas bort.

I det här fallet blir mycket ingalunda mera.

Krister Uggeldahl