Inte bara hantverk

Bild: Pressbild

Mycket realism med några välkomna avbrott, anser recensenten om skrivarantologin Människohundarna. Och var finns poesin?

Antologi

Litterärt skapande

Människohundarna. 12 röster

Förlaget M

2017

Det är en inte obetydlig andel deltagare i Åbo Akademis skrivarkurs som blivit utgivna författare sedan starten 2001. Den tvååriga författarutbildningen vänder sig till den som vill lyfta sitt skrivande till en professionell nivå, med betoning på hantverket och det hårda arbetet. Och visst kan man hålla med om att litterärt skapande inte bara, eller ens företrädesvis, är något magiskt, en gåva från ovan som Henrik Jansson, en av kursledarna, säger. Samtidigt är det något med denna starka målinriktning som gör mig fundersam när jag läser den antologi som nu kommer ut med texter av den sjunde årskullens tolv aspirerande författare.

Poesin då?

Ambitionen låter klädsamt kaxig i de medverkandes gemensamma förord: "Så här skriver Svenskfinland just nu. Det här är riktningen." Själv vill jag hoppas att finlandssvenskarnas samlade skrivande i själva verket är vildare, djärvare och mångsidigare, för Människohundarna presenterar så gott som uteslutande lågmält realistisk, rakt berättad prosa, där det som spretar mest är kvaliteten. Det ger ett lite blodfattigt helhetsintryck, och frånvaron av obegripligheter och experiment (och poesi, för guds skull!) får mig att undra om det planlösa, krångliga skrivandet, skrivandet av hjärtats lust och förvirring, kanske fått ta för mycket stryk av det förmodat publicerbara.

Med det inget illa sagt om vare sig vardagsmiljöer eller verklighetsförankring i litteraturen. I bästa fall kan de blotta tillvarons bråddjup och människors sprickor och skröplighet, som Lotta Greens omslag illustrerar. Hundar som står och ylar i människors inre. Eller människor som sniffar sig runt i tillvaron med själens öron på helspänn.

Detta visas i antologins tre mest mönstergilla noveller. Patricia Bruun (f. 1957), antologins äldsta och kanske mest drivna skribent, demonstrerar i sin lakoniska DDR-betraktelse "Visdomstanden" konsten att berätta genom att hålla igen. Terhi Paukku (f. 1979) ger i "Drottningen av näckrosdammen" såväl diesel- och snålsoppsdoft som känslomässigt djup åt en våldtäktshistoria. Alldeles särskilt bra – antologins kanske mest helgjutna text – är Lotta Greens (f. 1980) bidrag "Den stora lådan", ett förtjusande utsnitt ur en strulig barndom som för tankarna till den mästerliga västerbottniska novellisten Stina Stoor.

Överanvänd presensform

Kortprosa är en särskild sport och säkerligen är det flera av skribenterna som inte kommer till sin rätt på det begränsade utrymme som en antologi erbjuder. Flera bidrag brister dramaturgiskt, kanske för att de är utdrag ur en större helhet, eller helt enkelt ofärdiga. Jag blir nyfiken på att läsa mer av Anne Hietanen (f. 1974), som i sitt bidrag "Lotta" sonderar teman som minnesluckor, subjektiva sanningar och förlorat samförstånd. Det är ur denna text som antologins titel är hämtad: människohundarna är två väninnor vars uppväxtår är en vildmark där gränser och roller kan prövas, där det fräcka och äckliga, grymma och tygellösa tillåts ta plats.

En ensammare barndom skildras i Ville Lindholms (f. 1986) "Utata". Här är hunden ett fantasifoster, en bundsförvant som den lillgamla 12-åringen Pär uppfinner åt sig för att lindra sin övergivenhet. Dagboksformen är kanske inte helt motiverad (för övrigt är narrativ presens klart överanvänt bland skribenterna), men här finns en engagerande värme och en självklarhet i både språk och berättande som för mig gör texten till antologins mest minnesvärda.

Oberörd uppsluppenhet

Bland de teman som utforskats på kursen verkar just barndom ha varit det mest fruktbara – Människohundarna innehåller till exempel flera riktigt fina skildringar av barns lekar och fantasier. Åldrandet står däremot i centrum i Ia Trapps (f. 1960) vemodiga "Sången om Laila", som i brottstycken låter skymta en demensdrabbad fru och mor (och där en tyghund får stå för både upplösning och tröst). Brottstycken bidrar också antologins yngsta medverkande, Hanna Ylöstalo (f. 1992) med. Hennes Marie Norin-aktiga "Quercus rubra" skiljer sig i sin romantiska högstämdhet från de övriga texterna, men en känsla av ansträngning skymmer sikten för vad hon vill berätta.

Till sist vill jag nämna Ingrid Weckströms (f. 1988) absurdistiska stycken, som ackompanjerade av skribentens egna illustrationer utgör ett ordentligt och välkommet brott mot realismen som råder i antologin. Weckströms oberörda uppsluppenhet både skyler och röjer ett förtvivlat vemod på ett sätt som verkar starkt influerat av Catharina Gripenberg. Men Weckström skriver med en energi som ger hennes text temperament och självständighet. Något som kännetecknar kvaliteten i de bästa bidragen – och som trots allt är något utöver hantverkskunskap och hårt arbete.

Anna-Lina Brunell

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning