Inte ännu riktigt Ribbing

Joonas Konstigs Vuosi herrasmiehenä är 470 sidor ironi och allvar om hur en före detta grönhårig punkare försöker lära sig gentlemannaskapets grunder.

Den finske författaren Joonas Konstig ger ut en bok med genrebeteckningen "realityprosa". Vuosi herrasmiehenä är 470 sidor ironi och allvar om hur en före detta grönhårig punkare som vuxit upp till en vanlig finsk medelklassintellektuell försöker lära sig gentlemannaskapets grunder under ett år.

I en kultur som idealiserar det brutalt spontana, autentiska och folkliga och misstror allt slags förfining, är projektet riktigt fräscht. En del finnar verkar rörande övertygade om att begreppet "kalsarikänni" (att fyllna till ensam hemma iklädd bara underkläder) är det absolut viktigaste vårt land har att erbjuda världen i fråga om levnadskonst. Vi som betvivlar detta kan verkligen uppskatta Konstigs ansträngningar.

Den utomordentliga Magdalena Ribbing – i ljust minne bevarad! – lärde oss att etikett, gott uppförande, umgängesregler och en viss formalitet inte bör handla om att avgränsa och exkludera, utan om att överskrida gränser och inkludera. "Fatta att du inte är ensam" var hennes viktigaste budskap, och hon lärde oss hur man sätter punkt för både ofina frågor om fortplantning och rasistiskt skitprat under en släktmiddag.

Konstig har en bit kvar till den avslappnat suveräna Ribbing-nivån. Hela vägen upp når inte heller en av hans viktiga källor, den hedervärda inhemska etikettexperten Kaarina Suonperä. Men han har läst på ordentligt och intervjuat en massa människor. (Bland dem finns kanske någon mera känd för hög svansföring än älskvärt uppförande, men man kan ju inte ha koll på allt.)

Konstig är alldeles aningslöst intresserad av dyra kläder, militära maner och sport (rugby, ridning) som gentlemannaskapets insignier, och ängsligt fixerad vid hur man håller gaffeln. Men han funderar också på väsentligheter: Hur man blir av med ovanan att spontant svara på andras utsagor med sarkasmer. Hur man rensar sitt språkbruk på svordomar och snuskiga tvetydigheter, och slutar uttala sig förklenande om sina medmänniskor bakom deras rygg. Hur man får sina gäster att känna sig bekväma. Och hur man ger sina barn naturliga sociala färdigheter – kapitlet där han leker Prinsessrestaurang med sina döttrar är både gulligt och lärorikt.

Det hade varit intressant att läsa mera om en aspekt som Konstig bara lätt berör: Om en mans umgänge med andra män präglas av slentrianmässig gubbgrabbighet (fyllehumor, tvetydiga skämt, föregivet vitsiga/ironiska negativa utsagor om familjelivet och den egna partnern) och han vill ta avstånd från det här – förlorar han då alla sina vänner eftersom de tycker att han sviker någon central maskulinitetsöverenskommelse?

När jag läser Konstigs bok inser jag två saker: Att jag levt med en gentleman i snart trettio år. Och att jag kunde se över mitt bordsskick lite.

"Diktarhem utan spökhistorier"

Med anledning av Erik Wahlströms inpass förra veckan om Diktarhemmet i Borgå fick vi följande svar av en person som vet en del om att bo "i famnen på förfäderna" och varmt uppmuntrar författare att ta chansen och ansöka om den unika bostadsförmånen:

"Sopa undan spökena

Med ett leende som blev bara bredare läste jag Erik Wahlströms roliga kommentarer om Diktarhemmet. Helt klart blev det inte hur stor roll hustruns vädjan spelade i hans tankar att inte anhålla om rätten att bo i det gamla författarhemmet och hur stor roll de förmenta spökena i huset spelade.

Och de gamla författarporträtten som blickar strängt och sorgmodigt på husets invånare, och som inte får stoppas undan i någon av garderoberna? 'Skriv din jäkel! Du är inte här för att lata dig!'

Inspiration eller put off? Det är en högst personlig fråga och det vet man ju inte förrän man prövat på det. Här är alltså en utmaning.

Jag har besökt Diktarhemmet under Lars och Bojen Huldéns tid. Ätit gott, druckit vin och skrattat av hjärtans lust med kollegor till Bojen och mig. Helt ostörda av spöken. Värmen i huset hängde säkert mycket ihop med värdinnans väsen.

Tolv års erfarenhet av att bo i ett hem som möblerats färdigt av förfädren i över trehundra år, med porträtt, med gamla möbler som inte skall flyttas, för då pajar ryggen för evigt, får mig att ta tillfället i akt och säga till våra finlandssvenska författare:

Passa på tillfället nu när ni har chansen! Bättre och mera inspirerande boendemiljö kan man knappt tänka sig. Då tänker jag utanför Diktarhemmets väggar också, på hela gamla stan. Borgå är en fantastiskt trevlig och livlig stad i dag. Jag blir nästan matt när jag läser på Facebook om alla de kulturprogram som mina vänner deltar i. Man får snarare bromsa än långledas.

Sopa undan spökena. Hos oss har de inte heller gjort något värre än släppt ned delar av gipstak (före vår tid) och en tavla under vår tid. Att bo i famnen på förfäderna är ingen belastning men ett visst ansvar för det med sig. Tag chansen. Trivs man inte, har man ju rätt att flytta ut, många erfarenheter rikare i alla fall. Jag väntar i spänning på att få se vem som flyttar in härnäst.

Gitta Dahlberg

Stor-Sarvlaks"

Pia Ingström Litteraturredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33