Innovativt programtänkande vid Nicholas Collons lyckade debut som chefsdirigent

Nicholas Collon. Bild: Niklas Tallqvist

Nicholas Collon representerar en modern, intellektuellt rörlig och icke-auktoritär dirigenttyp, för vilken sammusicerandets glädje är a och o.

MUSIK

Radions symfoniorkester. Dirigent: Nicholas Collon. Adès, Mozart, Boulanger, Wennäkoski, Stravinsky. Musikhuset 8.9.

Det finns ett visst fog för att anklaga Radions symfoniorkesters ledning för slapphet när man lät sådana osedvanliga begåvningar som Santtu-Matias Rouvali och Klaus Mäkelä slinka igenom nätet, men nog känns det som om det på något sätt ändå var meningen att Nicholas Collon skulle bli orkesterns nionde, och första utländska, chefsdirigent.

Ömsesidig kärlek vid första ögonkastet lär det ha varit, när det begav sig 2017, och med facit i hand är det inte svårt att förstå känslorna. Collon mötte ett gäng hängivet och med öppet sinne satsande musiker och musikerna mötte en genommusikalisk och entusiastisk 34-åring, som problemfritt kommunicerade sina idéer.

Och visst är det ju detta dirigentyrket i ett nötskal handlar om: att ha en klar vision om vad man vill uppnå och förmå förmedla den på ett begripligt sätt. Collon representerar en modern, intellektuellt rörlig och icke-auktoritär dirigenttyp, för vilken sammusicerandets glädje är a och o. I mångt och mycket handlar det som utspelar sig under repetitionerna trots allt om vardagspsykologi och, inte minst, personkemi.

Snärtig Jupiter

Det som under smekmånaden med den blivande orkestern framstått som rätt klart är att Collon därtill besitter en egenskap, som inte nödvändigtvis är en självklarhet ens för mer renommerade figurer i branschen; repertoarkännedom. Vi kunde alltså vänta oss ett innovativt program vid Collons debut som chefsdirigent och just ett sådant fick vi oss även serverat.

Inget beprövat uvertyr-solokonsert-symfonikoncept här inte, utan fem stycken från olika genrer och tider, som på ett lika otvunget som fruktbart sätt kommunicerade sinsemellan. Samt, givetvis, med konsertårets tematonsättare, Thomas Adès, Lotta Wennäkoski och Igor Stravinsky, samtliga närvarande.

Trots att Adès – som Collon även gjorde vid sin allra första Musikhuskonsert och som agerar tematonsättare vid höstens RSO-festival – är en multistilist av rang gick tanken under hans magiskt skimrande C-durstudie Dawn, skriven för Proms i fjol, osökt till baltiska breddgrader. C-dur gick igen även i konsertens andra nummer, Mozarts mirakulösa Jupitersymfoni, som fick en mäkta levande och snärtig tolkning, där varje fras och gest verkade noggrant penetrerad.

Hedonistiska klanger

Efter pausen var det dags för två drygt fem minuter långa tondikter med ett smått hedonistiskt klangtänkande och ett oemotståndligt flyt gemensamt. Det är svårt att tänka sig att Lili Boulangers livsbejakande D'un matin de printemps (En vårmorgon, 1917–18) är det sista verket av en döende 24-åring, medan Wennäkoskis för Last Night of the Proms 2017 skrivna Flounce är det klart mest uppsluppet rättframma hon någonsin satt till pappers.

Stravinskys Våroffer hade förstås varit en optimal grande finale, men besättningsmässiga praktikaliteter gjorde att Collon stannade för Petrusjka. Nu hörd i versionen för mindre orkester och på pricken ringande in konsertmästaren Petri Aarnios påpekande i pausintervjun – Collon har en förmåga att ge sig musiken hän utan att för den skull förglömma omsorgen om detaljerna.

Något säger mig att vi med Collon på podiet kommer att få höra en hel del såväl wienklassicism och förromantik som nittonhundratals- och samtidsmusik, vilket passar RSO som hand i handske. Man tog under Hannu Lintus egid viktiga utvecklingsmässiga steg framåt och nu är det Nicholas Collons uppgift att definitivt etablera sin orkester på den internationella arenan. En spännande resa att bevittna.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning