Innerligt meditativt körjubileum

Bild: Markus Manner

Programmet på Candominokörens 50-årsjubelkonsert gav ett rätt sillsalladsaktigt intryck på pappret. I praktiken fungerade det överraskande väl.

Körsång

Candomino 50 – Reformationen 500

Dirigent: Esko Kallio. Tapio Tiitu, orgel. Pitoni, Palestrina, Praetorius, Bach, Mozart, Kreek, Madetoja, Launis, Pärt, Sallinen, Kortekangas, Whittall, m.fl. Tempelplatsens kyrka 9.4.

Esbokören Candomino beskriver sig i sin presentationstext som en "kammarkör för unga vuxna" och det är just vad man är. Estetiskt ligger man mycket nära det vibratofria, öppet klingande studentkörsidealet och man får onekligen känslan av att många sångare hittat till Candomino direkt från studentsångarleden.

När man nu firar halvseklet ligger det förstås nära till hands att lägga till en nolla och samtidigt uppmärksamma reformationens halva millennium. Något som även behändigt realiserades vid palmsöndagens konsert i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors, där ett program som på pappret gav ett rätt sillsalladsaktigt intryck visade sig fungera idémässigt överraskande väl.

I varje fall invaggades lyssnaren i en starkt närvarande känsla av innerlighet. Rentav så att konserten utformade sig till en närapå meditativ helhet – eller bön, om man så vill – som beträffande enskilda nummer, som Arvo Pärts sällsamt vackra Magnificat, kändes nog så rätt i efterdyningarna av Marie bebådelse.

Enkelt och suggestivt

Med avstamp i renässansen och bland annat Palestrina och Praetorius jämte Walters sättning av Lutherkoralen Ein feste Burg tog man, via Tapio Tiitus inkännande version av Aulis Sallinens finfina Chaconne, språnget till det förra århundradet med nog så gripande psaltarförtoningar signerade Cyrillus Kreek, Leevi Madetoja (Psalm 121) och Armas Launis.

Matthew Whittalls Sion, prisa din Gud var ett bra exempel på hans förmåga att med enkla medel frammana suggestiva effekter, och även kvällens uruppförande, Olli Kortekangas tonsättning av texter från Matteus evangelium, buddhistiska Dhammapada och Walt Whitman (On Compassion), nyttjade ett direkt och chosefritt tilltal utan att för en sekund kännas insmickrande. Kortekangas kan, i egenskap av före detta Candominosångare, instrumentet på sina fem fingrar och satsen föreföll idealiskt skräddarsydd för en kör på hög amatörnivå.

Candominodirigenten Esko Kallio är med sitt lugna och omedelbara sätt att handskas med sin kör något av en idealisk ledare för en ensemble av detta slag och man fick, smärre ojämnheter till trots, intrycket av att kommunikationen mellan sångare och dirigent är lika hjärtlig som naturlig. Candomino fortsätter 50-årsjubileet i november, då med profana förtecken och ett uruppförande av Alex Freeman.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning