Inget serveess direkt

Wimbledon 1980. Shia LaBeouf och Sverrir Gudnason som tennisstjärnorna John McEnroe och Björn Borg.Bild: © Julie Vrabelova / Nordisk Film

Borg/McEnroe kretsar kring den legendariska Wimbledonfinalen som anses vara den bästa i tennisturneringens historia. Filmen tar sig dock friheter med verkligheten och är både historiskt och psykologiskt förenklad.

DRAMA

Borg/McEnroe

Regi: Janus Metz. Manus: Ronnie Sandahl. Foto: Niels Thastum. I rollerna: Sverrir Gudnason, Shia LaBeouf, Stellan Skarsgård, Tuva Novotny.

Björn Borg (Sverrir Gudnason) ligger naken i duschen och hulkar. Året är 1980 och han ska snart spela Wimbledonfinal mot John McEnroe (Shia LaBeouf). Den 24-åriga Borg jagar sin femte titel medan 21-åriga McEnroe har chans på sin första. Borg är världens största tennisspelare och förhandsfavorit att vinna, men pressen håller på att knäcka honom. Han har byggt sin karriär på att hålla känslorna inne, på att vara iskall både på och utanför tennisplanen, men nu ligger han där i duschen. Ensam och ångestfylld.

Ja, i alla fall om vi ska tro Borg/McEnroe, en film som tar avstamp i den numera legendariska Wimbledonfinalen – den anses ofta vara den bästa finalen i Wimbledons historia, med endast Federer–Nadal 2008 som nära konkurrent – och som är "inspirerad av verkliga händelser" snarare än baserad på dem. Filmen heter kort och gott Borg i Sverige och det är en ärligare titel för även om vi får några snabba tillbakablickar på McEnroe som barn är det helt klart Borgs resa som intresserar manusförfattaren Ronnie Sandahl mest.

Vi får se en ung och temperamentsfull Björn (spelad av Borgs son Leo), som blir portad från den lokala tennisklubben men fångar Davis Cup-kaptenen Lennart Bergelins (Stellan Skarsgård) intresse. Så går han från den berömda garageporten i Södertälje till att som 15-åring bli den yngsta spelaren någonsin i Davis Cup och som 18-åring den yngsta att vinna i Paris.

Verklighetsbaserat

Någon biografi är det dock inte fråga om och filmen är benägen att förenkla både historiskt och psykologiskt. Här räcker det liksom med att Bergelin säger "sluta visa känslor" för att lilla Björn ska bli en levande robot. För ett mer heltäckande porträtt av den svenska tennisstjärnan rekommenderas i stället Folke Rydéns dokumentärserie Sagan om Björn Borg.

Borg/McEnroe gör sitt bästa för att visa på olikheterna mellan de två spelarna. Borg förbereder sig nitiskt, allt måste vara rätt, från mönstret på hyrbilens säten till kläderna och antalet handdukar. McEnroe går ut och festar i stället. Borg är lugn och fåordig när han möter pressen medan McEnroe är sur och konfliktsökande. Borg är alltid samlad på plan, till skillnad från McEnroe som har ett svårkontrollerat temperament och gärna skäller på domaren. I pressen döptes de till Ice Borg och Superbrat, hjälten och skurken. Ändå är filmens brännpunkt ett kort möte mellan de två spelarna utanför planen, där de visar varandra både respekt och ödmjukhet. De var inte så olika egentligen.

Gudnason är en nästan kusligt porträttlik Borg och han spelar sin roll väl, men filmen målar in honom i ett hörn där endast ett känsloläge finns tillgängligt. Borg är kall och självömkande filmen igenom och det blir outhärdligt. Flera gånger vill jag ropa "skärp dig" åt honom, speciellt när han ligger där i duschen.

Våldsamma utbrott

Det är svårt att inte dra paralleller mellan McEnroe och Shia LaBeouf, en skådespelare vars temperament är väldokumenterat. Men LaBeouf imponerar bortom pannbandet och de ocensurerade kommentarerna, och det är verkligen synd att han behandlas mer som biroll.

Synd är också att Tuva Novotny blir något av en statist i rollen som Borgs blivande fru Mariana Simionescu. Hon verkar främst finnas där för att med jämna mellanrum fråga Björn hur han mår (svar: dåligt). Jag har svårt att tro att paret inte hade annat att prata om, särskilt då även Mariana var tennisspelare.

Förutom skådespelarna är filmens styrka den faktiska matchen. Som tidigare tennisfilmer visat är det svårt att göra sporten rättvisa på film, men här finns en intensitet i kameraarbetet som gör att jag för en stund faktiskt glömmer bort att jag vet hur matchen slutar. Det är värt en tredje stjärna, fast filmen i övrigt är en tvåa.

Martina Moliis-Mellberg Reporter