Inget Natoval nu heller

En eventuell ansökan om medlemskap i militäralliansen Nato avgörs inte i ett presidentval.

Det här är ett Natoval, oberoende av om ni vill det eller inte, deklarerade debattledaren Jan Andersson i en tv-debatt inför presidentvalet 2006. Men det var inget Natoval den gången, inte heller 2012 eller 2018.

En eventuell ansökan om medlemskap i militäralliansen Nato avgörs inte i ett presidentval. Ett medlemskap skall godkännas med två tredjedels majoritet i riksdagen. En president som förordar medlemskap skall dessutom få också regeringen med sig innan ett förslag kan underställas riksdagen. Det är givetvis inte betydelselöst hur en president förhåller sig. Men av presidentvalet, där en kandidat vill att en ansökan inlämnas, kan inga slutsatser dras.

Denna enda kandidat är Svenska folkpartiets Nils Torvalds. På en del SFP-håll har man redan hunnit spekulera i att konstellationen skulle gynna Torvalds: att en del Natoanhängare som vanligen röstar på andra partier skulle rösta på honom. För tolv år sedan var SFP:s Henrik Lax den enda presidentkandidaten som klart talade för en finländsk Natoanslutning. Han fick 1,6 procent av rösterna.

Då Torvalds i oktober berättade om sin inställning sade han att diskussionen i termer av ett ja eller nej till Nato är förlegad. Efter hans utspel har just en sådan debatt uppstått där alla presidentkandidater avkrävs ett klart svar, ja eller nej.

Eftersom president Sauli Niinistö ändå blir återvald är det hans uttalanden som har betydelse. Jag deltog som HBL-journalist i Samlingspartiets partikongress i Rovaniemi 1997, då partiet enligt min rubrik "flaggade för Nato". Niinistö var då partiordförande. Han förklarade att "risken för att Finlands eventuella Natomedlemskap skulle inverka skadligt på stabiliteten i våra närområden har minskat" och hänvisade till det nyss ingångna avtalet mellan Nato och Ryssland. Nu tjugo år senare är relationerna mellan Nato och Ryssland inflammerade och det är kanske en orsak till Niinistös återhållsamma syn.

Rysslands reaktion var alltså det avgörande argumentet för Niinistö redan då. Det är lustigt hur det ryska hotet är ett argument för både anhängare och motståndare. De förstnämnda anser att ett medlemskap avskräcker Ryssland, en del av de sistnämnda tror att det leder till ryska motåtgärder.

Oberoende av hur han själv i grunden förhåller sig kan presidenten knappast driva på ett Natomedlemskap så länge det har stöd av bara två partier, Samlingspartiet och Svenska folkpartiet, och en stor majoritet av befolkningen är emot.

Det kanske mest anmärkningsvärda Niinistö uttalat i ämnet på sistone är då han i EVA:s debatt den 30 oktober sade att allianser kan uppstå i en krissituation också utan medlemskap. Bland andra Jukka Tarkka har tolkat det så att Finland vid en kris i Baltikum åtnjuter Natos säkerhetsgaranti utan att vara medlem. Manövrarna och det militära samarbetet med Sverige och Förenta staterna är led i strävandena att göra garantin reell.

Jag är inte säker på att Tarkka har rätt och jag tror inte president Niinistö offentligt bekräftar hans tolkning. Men en diskussion om detta vore bättre än det eviga tjatet om ja eller nej till Nato.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning