Utan Frankrike finns inget EU

Frankrikes nästa president? Emmanuel Macron beskylls för att vara en ny Francois Hollande. Till vänster presidentkandidaten Philippe Poutou. Bild: Lehtikuva/Lionel Bonaventure

Det franska presidentvalet den 23 april oroar. I Paris är man ganska övertygad om att Marine Le Pen inte har någon möjlighet att bli vald. I det övriga Europa talar man om ”Risken Le Pen” som en skrämmande möjlighet. Inte heller en seger för Emmanuel Macron skulle ge garantier för framtiden. EU-expertisen varnar för att en seger för Le Pen skulle betyda att hela EU:s existens ifrågasätts.

Det viskas försiktigt om frexit (France exit). Hur skulle EU kunna fortsätta existera utan det ena av de två största medlemsländerna, otänkbart. En seger för Le Pen vore värre än Trump, för den franska presidenten har betydligt större maktbefogenheter, kommenterar en diplomat i Bryssel. Vi måste kämpa mot populisterna säger Europeiska rådets polske ordförande Donald Tusk, och han vet väl vad han talar om. De är motsatsen till modern patriotism som de ju åberopar.

En medarbetare till kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker vill vara realist enligt Le Figaro. Både parlamentsval och folkomröstning om EU (om det blir Le Pen) följer på det franska presidentvalet, påminner han. Och om Le Pen förlorar i presidentvalet betyder det 3–0 till EU efter Norbert Hofers nederlag i det österrikiska presidentvalet och Geert Wilders i parlamentsvalet i Nederländerna.

Den nya mittenmannen Emmanuel Macron, 39 år, är ett oskrivet blad. Han har en bakgrund som filosof och bankman(!), ekonomisk rådgivare för Hollande och ekonomiminister några månader tills han hoppade av och bildade grupperingen En Marche, "varken till höger eller till vänster", för ett och ett halvt år sedan.

Nu har han närmast bromsat intresset från socialistpolitiker för att ansluta sig till En Marche. Både förra premiärministern Manuel Valls och försvarsminister Jean-Yves Le Drian stöder öppet Macron, inte socialistpartiets kandidat, vänstersocialisten Benoît Hamon. Men också många liberala högerpolitiker gör det. Högerkandidaterna beskyller ändå Macron för att vara en ny Hollande, numera ett skällsord.

Den tredje eventuella konkurrenten, förre premiärministern François Fillon, har gjort sig omöjlig genom korruptionsskandaler. Hans verkliga stödgrupp är numera mest högerpartiet republikanernas (LR) katolska ytterhögerflygel. Tidningen Le Canard Enchaîné har avslöjat Fillons otroliga korruptionsskandaler, som har lett till åtal både mot Fillon själv och mot hans hustru Penelope, anställd av maken som parlamentsassistent.

Sammanlagt har hustru och barn haft inkomster om en miljon euro statliga medel, uppenbarligen för fiktivt arbete. Därtill kommer en massa gåvor och mutor för tiotusentals euro. Allt helt lagligt, och alla gör det, enligt Fillon. Han har vägrat avstå från presidentkandidatur och beskyller president François Hollande för att ligga bakom avslöjandena.

Det är bara komikerna som ibland kan lätta på stämningen i Frankrike. Komikern Stéphane Guillon ämnar dela ut sjukförsäkringskort utanför teatern där han uppträder, om Fillon blir vald. Fillon vill ju skära ned på sjukförsäkringsgarantierna. Om Marine Le Pen segrar lovar skämtaren beställa fram en lång rad bussar till teatern för avresa till närmaste flygplats. Det här lär inte vara ett skämt.

För första gången försökte de franska valarrangörerna nu ordna en tv-debatt med alla elva kandidater närvarande, också de små, utan möjligheter till framgång. För första gången fördes nu en verklig debatt om EU, lätt att skylla på i alla sammanhang. Bara två av elva kandidater var helt beredda att försvara EU, Macron och Fillon. De flesta ville ändå inte ge upp Europatanken, utan krävde i stället omförhandling av EU-fördragen och ett nytt, mer demokratiskt Europa.

Missnöjet med EU är enormt i Frankrike. Bland de främst drabbade är industriarbetarna som kämpar mot direktivet om arbetskraft från andra EU-länder, som tillåter illojal konkurrens, ersättning och social trygghet enligt det andra landets lagar, men också jordbrukarna. Varje vecka läggs 200 jordbruk ner. År 2010 fanns det drygt 300 000 jordbruk i Frankrike, men tre procent försvinner varje år. Varannan vecka tar en jordbrukare i Frankrike sitt eget liv. Det går inte längre att leva på jordbruk för EU:s viktigaste lantbruksproducenter.

De flesta kandidaterna höll tand för tunga i tv-debatten, utom "de små", som stack upp som fräscha inslag. Bara de två trotskisterna, läraren Nathalie Arthaud från Lutte ouvrière (Arbetarkamp) och Philippe Poutou, arbetare vid Ford i Bordeaux, för Le parti anticapitaliste, vågade ta upp de folkvaldas ofta skandalösa utnyttjande av sin ställning och vanligt folks lidanden.

– Det finns de som utnyttjar parlamentarisk immunitet för att inte svara på polisens frågor om missbruk av allmänna medel, sade Poutou, med hälsning till Marine Le Pen, (också åtalshotad). Men vi har ingen arbetarimmunitet, vi får lov att svara hos polisen. Och andra makthavare talar för åtstramning medan de själva knycker ur statens kassa, sade han och tittade på Fillon. Poutou var klädd i säckig vit T-tröja med uppkavlade ärmar bland alla kandidater i kostym.

Den som bäst, indirekt, lyckades försvara EU var Nathalie Arthaud. Ni makthavare, skyll inte på EU, sade hon många gånger, det är ju ni själva som beslutar om arbetstagarnas usla villkor och löner, inte EU. Hon gav också Marine Le Pen en avhyvlingL; hon är ingen representant för arbetarna.

Valkampanjen har annars mest varit en show med avslöjanden på avslöjanden, korruption till höger och vänster (Hollandes inrikesminister Bruno Le Roux fick nyligen respass på grund av korruption, liksom tidigare tre andra av socialistregeringens ministrar) och alltför lite diskussion om de verkliga frågorna: arbetslösheten, tio procent och tre och en halv till sex miljoner människor direkt eller indirekt inblandade; statsskulden, 2 200 miljarder euro; säkerhetsproblemen och terrorismen; utbildningsproblematiken, betydligt fler än 100 000 ungdomar lämnar årligen skolan utan avgångsbetyg; fattigdomen, nio miljoner människor lever under fattigdomsgränsen medan miljardärerna blir allt fler i världens femte största ekonomi.

Som väntat håller högern fast vid åtstramningsprincipen, bort med 500 000 statsanställda för Fillon och sänkta skatter men höjd omsättningsskatt, medan radikalvänstern med Jean-Luc Mélanchon kräver slut på frihandelsförhandlingarna med USA. Han motsätter sig också den nya arbetstidslagen som ger arbetsgivaren friare händer. Mélanchon stöder en sträng miljöpolitik. Socialistpartiet med Benoît Hamon vill införa medborgarlön för alla. Ingen vet var pengarna ska tas.

Gunn Gestrin Frilansjournalist som är specialiserad på Frankrike

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning