Ingenmanslandet mellan blocken

Blockpolitiken är död, säger Sveriges statsminister Stefan Löfven. Om drygt en vecka blir det klart om Löfven kan sitta kvar på sin post. Foto: TT/LEHTIKUVA/AFP/Jonas EKSTROMERBild: Lehtikuva/AFP/ Jonas Ekstromer

Öppenhet och viljan att dela regeringsansvaret över de traditionella gränserna borgerligt och vänster låter bra. Men det måste också finnas gränser. Annars är det ju egentligen egalt vem väljarna röstar på.

Det finns starka argument för en blockpolitik. Men det finns starka argument också mot den. Resultatet i bägge fallen kan bli förvrängd demokrati.

Inom en snar framtid vet vi om Stefan Löfven faktiskt kan sitta kvar som statsminister när riksdagen har sagt sin åsikt den 24 september.

Frågan om blockpolitikens fördelar – eller dess berättigande – fördes redan i samband med det förra riksdagsvalet i Sverige. Men frågan dök upp också efter det förra riksdagsvalet i Finland när många väljare försökte rösta på ett sätt som skulle exkludera något visst parti, oberoende av vem som skulle komma att vinna valet.

Väljare som fortfarande anser att blockpolitiken är det mest rätta alternativet argumenterar för sin sak genom att säga att man måste veta vilka partier som har en enhetlig om än ingalunda en identisk linje som de är redo att följa.

Enligt det sättet att tänka är det inte trovärdig politik om man är redo att snegla lite åt alla håll, alltså.

I Finland har man inte utan viss ironi redan länge betraktat svensk politik och upplevt att de svenska partierna låser sig i alltför hög grad och inte är tillräckligt lyhörda för vad väljarna vill.

Det ligger en hel del i detta resonemang. Att Finland för länge sedan har övergett "höger" och "vänster" – om man ens kan tala om denna indelning som blockpolitik. Att rödmyllan har varit ett slags block är något som de flesta har glömt.

Kanske det gjorde att Finland lättare än Sverige kunde motivera att man backade i fråga om Sannfinländarna i den form som partiet dök upp och nådde sin triumf i val under nuvarande utrikesminister Timo Soinis ledning. Sannfinländarna protesterade ljudligt mot EU-medlemskapet, mot EMU och euron som de ansåg hade ersatt den nationella valutan på fel sätt. De rasade över stödpaketen till Grekland efter finanskrisen 2008. Med på agendan fanns redan då invandringen som efter 2015 har blivit huvudfrågan för Sannfinländarna.

Timo Soini tyckte tidigare att Finland hellre kunde vara medlem i Nato än i EU.

Men som vi alla vet blev Sannfinländarnas partimöte 2017 en vattendelare. Jussi Halla-aho tog hand om ordförandeklubban och också vice ordförandena byttes ut. Detta ledde till en politisk kullerbytta. För annat kan man väl inte kalla det när en utbrytargrupp på tjugo riksdagsledamöter lämnar Sannfinländarna, bildar ett nytt parti, Blå framtid. Det nya partiets stöd har aldrig mätts i ett val men fick trots det hålla kvar sina fem ministerportföljer, bland dem tunga poster som utrikesministerportföljen och försvarsministerportföljen. Saken blir inte bättre av att det nya partiet inte i en enda opinionsundersökning har nått över 2 procent i stöd bland väljarna.

Resonemanget som Finland har stött sig på när det gäller att ta med Sannfinländarna i regeringen går ut på att låta högljudda kritiker själva ta ansvar. Sannfinländarna splittrades och Blå framtid betraktades som acceptabelt – men hur gör man om Halla-ahos sannfinländare ökar sitt stöd i nästa val? Sannfinländarna har nu ett flerdubbelt större stöd än de tidigare partikamraterna i de Blå.

Egentligen är problemet åtminstone i viss mån detsamma i Finland och Sverige – och också i andra länder, i Tyskland till exempel.

Vad ska man ta sig till med Sannfinländare, Sverigedemokrater eller Alternative für Deutschland, AfD?

Blockpolitiken är död, säger Sveriges statsminister Stefan Löfven och menar då att det är dags för den borgerliga Alliansen att tänka om. Löfven ser det som den vettigaste vägen att styra Sverige. Lite på samma sätt som Finland har haft regeringar med samlingspartister och socialdemokrater eller som Tyskland under senare år har styrts med en koalition som består av borgerliga och vänstern för att hålla AfD utanför. I onsdags klarnade bilden något när också den borgerliga Alliansen i en debattartikel i Dagens Nyheter inbjöd Löfven till samtal över blockgränserna.

Nödvändigtvis är det inte blockpolitiken som är fel. För visst kan man förstå dem som fortfarande tycker att man måste veta vem som är villig att regera med vem, för i grunden handlar det om värderingar. Öppenhet och viljan att dela regeringsansvaret över de traditionella gränserna borgerligt och vänster låter bra. Men det måste också finnas gränser. Annars är det ju egentligen egalt vem väljarna röstar på. Regeringar som består av partier på bägge sidor om ideologiska linjer kan mycket väl ha ett brett stöd bland väljarna som helhet. Men risken finns för att kompromisserna blir så många att ingetdera fältet upplever att deras vilja har respekterats. Trötta och desillusionerade väljare brukar ju motivera sin passivitet med att det inte spelar någon roll vilken ledning landet får.

Detta vet man. Man vet också att det är där SD, Sannf och AfD – samt flera andra – vinner terräng. Det gör att dessa ytterlighetsgrupper bilder en kil mellan de traditionella blocken. En kil, som inte behöver en ideologisk linje, utan hämtar näring ur ett missnöje.

Dessa grupper vill inte ens nödvändigtvis ha regeringsansvar – Dansk Folkeparti i Danmark har länge trivts i sin vågmästarroll och Soinis Sannfinländare ville inte heller axla regeringsansvar efter sin segerskräll 2011.

Det är det svårgripbara populistiska mittenfältet, inte själva blockpolitiken, som är problemet.

Trovärdig politik behöver ideal, en konsekvent linje samt pragmatiska lösningar. Inte bara missnöje som näring.

Yrsa Grüne-Luoma

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00