Ingen större ödmjukhet

Regeringens sätt att bemöta grundlagsutskottets utlåtande om särskilt valfriheten i vården kan inte betecknas som ödmjukt, snarare som sturskt.

Grundlagsutskottets utlåtande innehöll krav på förändringar som måste göras för att vårdreformen ska vara grundlagsenlig, med andra ord ska gå att godkänna som vanliga lagar. Det innebär att de frågor grundlagsutskottet listade måste skrivas om för att vård- och landskapsreformerna ska kunna avancera under den här regeringens tid, innan riksdagsvalet.

En av de brister grundlagsutskottet påtalar är att formuleringen om de språkliga rättigheterna är för vag. I praktiken gäller det svenskan och de nya kundsedlarna, som vi ska kunna betala specifika tjänster med, och den personliga budgeteringen som personer med ett stort vårdbehov kan utnyttja. I lagförslaget var formuleringen tidigare att de språkliga rättigheterna ska tryggas i mån av möjlighet. Nu har formuleringarna ändrats till att landskapen ska främja att service erbjuds på landskapens båda språk. Dessutom skriver regeringen att tvåspråkiga landskap kan ställa service på svenska som ett villkor för serviceproducenter. Man hänvisar också till språklagen.

Formuleringarna är fortfarande vaga, i stället för att vara förpliktigande. Folktingets tolkning är att de nya formuleringarna inte uppfyller de krav grundlagsutskottet har ställt.

En av de viktigaste invändningarna från grundlagsutskottet är att valfriheten måste införas under en längre period, successivt. Kravet på etapper gällde både regionalt och de olika serviceformerna.

Regeringens svar är att man visserligen skjuter upp det formella datum då också privata vårdföretag kan starta vårdcentraler med ett år, till 1.1.2022. Men samtidigt öppnar man för att landskap som är redo att starta tidigare ska kunna göra det, efter anhållan till statsrådet. Sådana landskap som inte har kommit långt i sina förberedelser ska också kunna anhålla om att börja först ett år senare, alltså 2023.

Vad regeringen nu gör är alltså att man både tidigarelägger och senarelägger valfriheten. Regeringen hänvisar till man har frågat landskapen och att de allra flesta anser att de är redo för valfrihet i ett tidigare skede.

En poäng med att successivt införa valfriheten är i alla fall att ta lärdom av vad det innebär att öppna marknaden. En annan poäng är att grundlagsutskottet vill förvissa sig om att övergången sker kontrollerat och att allas behov av vård ska kunna garanteras.

Om det görs i etapper kan det gå att korrigera och ta lärdom för följande steg. Det är oklart om den fördelen kan förverkligas ifall regeringens nyaste förslag godkänns.

Då det gäller problemet med att delar av valfrihetsbestämmelserna kan stöta mot EU-reglerna om statsstöd och konkurrens slår regeringen fortfarande dövörat till. Det blir ingen EU-notifiering, vilket kan hämna sig.

Statsminister Juha Sipilä (C) betonade i måndags att de korrigeringar som nu gjorts inte är politiska utan juridiska. Riktigt så enkelt är det knappast. Det är intressant att notera att Samlingspartiet har ändrat sin retorik. Nu poängterar justitieminister Antti Häkkänen (Saml), medlem av reformministergruppen, att kostnaderna hålls i styr, eftersom Finansministeriet vakar över landskapens finansiering. Exakt när valfriheten införs är inte så viktigt enligt Häkkänen.

Förväntningen på en viss ödmjukhet från regeringens sida bottnar uttryckligen i att reformerna står eller faller med hur väl regeringen kan tillmötesgå utskottets grundlagsenliga krav.

Regeringens sätt att bemöta grundlagsutskottet kan inte kallas ödmjukt. I stället vrider och vänder man på problemen så att intrycket blir att regeringen inte tar invändningarna med det allvar som skulle krävas, förutsatt att man vill att reformerna ska genomföras.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen