Ingen spänning, tack!

Bild: Pressbild

Litteraturredaktören tipsar om hur man testar spänningsromaner.

Jag tycker inte om spänning. "Roligt och spännande" existerar inte i min frasbok. Gäller filmer, böcker, idrott, alla slags tävlingar. En bra spänningsroman är den som jag orkar läsa ännu efter att jag slagit upp i slutet och kollat hur det går. Ni andra får gärna låta bli, men så gör jag. De flesta kriminalromaner håller inte för det, men vissa gör det alldeles utmärkt.

Så gjorde jag med Tove Alsterdals Vänd dig inte om, som ni får läsa mera om i Bokextra om en dryg vecka. Den var bra. Så gjorde jag också när jag läste Ottessa Moshfeghs Booker-kortlistade Eileen, en besynnerlig historia men läsvärd. Moshfegh har i en intervju sagt att hon skrev boken uttryckligen som en genreprodukt, en thriller enligt formeln, och lite syns det kanske, med fransar av skrivarskoleanspänning här och där som kunde ha trimmats bort.

Men huvudpersonen Eileen Dunlop, 24 år, sin galna alkoholiserade pappas motvilliga vårdare och dessutom sekreterare på en vidrig korrektionsanstalt för kriminella pojkar, vill man gärna läsa om. Upplägget påminner lite om Sylvia Plaths Glaskupan – berättarperspektivet markerar klart och tydligt att många år gått sedan det berättade hänt, att det funnits en väg ut i livet ur den tristess som beskrivs. Moshfegh gör ingen hemlighet, snarare tvärtom, av att hennes huvudperson inte är sympatisk. Hon är outvecklad emotionellt, oempatisk, inkrökt i sitt eget elände. Vi är säkert många som kan känna igen våra egna unga 70-talsjag i henne, minus vissa av hennes snuskigaste ovanor.

Men jagberättaren Eileen – som i berättande stund kanske heter något helt annan, och är en helt annan – går inte in i depression och psykos, som Plaths Esther. Hon dras in i en situation som visserligen är ren galenskap, lockad av den underbara Rebecka, en ung psykolog som dyker upp på det trista barnfängelset och bländar Eileen genom att utse henne till vän och bundsförvant. Och hon får lov att krångla sig ur den på egen hand, ett djärvt beslut. Den här boken har en uppfriskande råhet som jag tycker om. Någonting i den påminner också om Monika Fagerholms unga kvinnor, särskilt dem i Glitterscenen, Maj-Gunn och Suzette.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning