Ingen rädder för vargen här

Laura Vandervoort bor i en stad där människor möter döden på de mest fasansfulla sätt.Bild: Brooke Palmer

Töntigt, långsökt och mekaniskt. Jigsaw är en riktigt usel skräckfilm.

RYSARE

Jigsaw

Regi: Michael Spirig, Peter Spierig. Manus: Pete Goldfinger, Josh Stolberg. I rollerna: Matt Passmore, Tobin Bell, Emily Anderson.

Det finns gradskillnader även i helvetet, rättare sagt i skräckfilmshelvetet. Så kunde man hävda att James Wans Saw (2004) var en relativt uppfriskande sak, låt sen vara att man inte nödvändigtvis behöver omfatta den tortyrpornografiska infallsvinkeln.

Nåväl, nu är det så dags igen. Jigsaw är faktiskt film nummer åtta, den första sedan 2010, och därför hade man hyst en förhoppning om att inspirationen återhämtat sig.

Men se nej. Bortsett från att man trollat fram en bredsida nya hyss i ond bråd död–kategorin är det inte mycket som sticker ut här.

I den i sig laddade öppningssekvensen träffar vi en handfull stackars satar som på förekommen anledning har ett möte inbokat med cirkelsågen. Följaktligen gäller det bekänna sina synder och slå ihop sina påsar – annars går det illa.

Återuppstånden

Poängen är att rösten i bakgrunden tillhör Jigsaw alias John Kramer, den självutnämnda liemannen som vid det här laget torde vara död och begraven. Så vad är det fråga om? Ja, och vem bryr sig?

Inte bara är handlingen i filmen mer än lovat töntig, med en slutuppgörelse som är minst sagt långsökt. Skådespelararbetet är i regel anonymt plus att filmen berättarmässigt känns mera mekanisk än atmosfärisk, genuint skrämmande.

Snålt tilltagna är också de yttre ramarna, den scenografisk-visuella inramningen. Inte sällan framstår Jigsaw som en halvtaskig tv-produktion.

Krister Uggeldahl