Finlandssvenskarnas minoritetsstatus: Ingen extra gaffel utan ett helt smörgåsbord av optioner

Bild: HBL

Exakt vilka fördelar nationell minoritetsstatus har är svåröverblickbart men några nackdelar torde inte finnas.

Det är anmärkningsvärt att HBL (8.5) så lättvindigt avfärdar Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige (Fris) och finlandssvenskarna i Sveriges strävan efter nationell minoritetsstatus som något knappt eftersträvansvärt.

För all del nämner HBL en av de viktigaste fördelarna, nämligen att det i Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter (ETS157) ingår en artikel som lyder som följer: "… vidta åtgärder på området utbildning och forskning för att främja kunskap om sina nationella minoriteters och majoritetens kultur, historia, språk och religion".

Ett av cirka tio grundläggande kunskapsmål för varje elev som gått ut den svenska grundskolan är enligt Läroplanen från 2011 att eleven "har fått kunskaper om de nationella minoriteternas (judar, romer, urfolket samerna, sverigefinnar och tornedalingar) kultur, språk, religion och historia". Det finns andra exempel på att Sverige tar dessa åtaganden på allvar. Som det är i dag och har varit sedan 1999 är det dock helt legitimt att i dessa sammanhang underlåta att berätta om den fjärdedel av personerna med finländska rötter i Sverige som råkar härstamma från en eller själv vara finlandssvensk. Så görs också helt klart i dag.

Ignoransen hos gemene man i Sverige om finlandssvenskarnas existens (i både Sverige och Finland) är av olika skäl omfattande. För att råda bot på den krävs ett systemskifte som bara kan tryggas genom den typen av åtgärder som gör att finlandssvenskar i Sverige ihågkoms i olika sammanhang och dessutom blir kallade till rådslag med myndigheter där till exempel informationssatsningar planeras. Det är beklämmande att HBL så ringaktar betydelsen av kunskaper i Sverige om gruppen (både i Sverige och i Finland), varav en del förstås är beslutsfattare.

Exakt vilka fördelar nationell minoritetsstatus har är svåröverblickbart men några nackdelar torde inte finnas. Att som en självklar sak få vara med och ge sina synpunkter i många olika sammanhang är ingen extra gaffel utan ett helt smörgåsbord av optioner. Att ens hålla sig informerad om allt som sker i samhället kräver mycket resurser för att inte då tala om att rikta punktinsatser för att försöka åtgärda sådant som man upplever som problematiskt.

Jag ska ge ett exempel. Finlandssvenskarna i Sverige har inte vunnit gehör för egna radioprogram. Dessa har avfärdats med att vi ju förstår svenska. Men lyssnar man till Sisuradio eller ser på Uutiset inser man att en stor del av programmen handlar om Finland och om den egna gruppen i Sverige. Hade finlandssvenskarna i Sverige haft minoritetsstatus hade inte public service-medierna så kunnat negligera gruppen.

HBL väljer att lyfta fram förbundsordförande Dennis Barvstens och därmed det sverigefinska ungdomsförbundet RSN:s linje att bara vissa grupper ska ha rätten att själva definiera vilka de är. Där är Barvsten i gott (?) sällskap med Sverigedemokraterna, vilket som enda parti i Sveriges riksdag gick emot rekommendationen att finlandssvenskarnas ställning i Sverige äntligen ska utredas.

Barvsten talar dessutom med kluven tunga. I vissa sammanhang passar det honom att definiera finlandssvenskar som ingående i den nationella minoriteten, i andra inte. RSN har lockat med finlandssvenska ungdomar i förbundet trots att detta enligt sina stadgar är en nationell minoritetsorganisation. Då det gäller att få upp medlemstalet med alla de fördelar detta kan ha i olika sammanhang välkomnas med andra ord finlandssvenskar som förmenta nationella minoritetsindivider, men inte i andra. Konsekvens i ord och handlingar är uppenbarligen inte Barvstens starka sida. Vad är han riktigt rädd för?

Men framför allt är det skäl att påpeka att den stora paraplyorganisationen för sverigefinländska organisationer där även Fris ingår, Sverigefinländarnas delegation, vid sin session 2014 enhälligt ställde sig bakom Fris' motion om att en utredning om gruppens ställning i Sverige borde genomföras. Detta faktum hade varit rimligare av HBL att lyfta fram.

Barbro Allardt Ljunggren filosofie doktor, tidigare ordförande för Fris, Stockholm, Sverige

Svar I ledaren håller HBL med insändarskribenten om fördelarna med att Sveriges finlandssvenskar skulle ha en minoritetsstatus. Det skulle sprida kunskap och upplysning. Men vi är inte överens om att "inga nackdelar torde finnas".

I Finland värjer vi finlandssvenskar oss mot att kallas en minoritet – medan vi då plötsligt skulle önska vara det i Sverige. I Finland ser vi det som värdefullare att vårt land i grundlagen är tvåspråkigt svenskt och finskt. Då måste man väga in nackdelen i att på annat håll i Norden utropas till en av regionens minoriteter.

Jan-Erik Andelin ledarskribent, HBL

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00