Informativt om helvetet i Dragsvik

Sture Lindholm: Fånglägerhelvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918 Proclio 2017, 288 sidor

Läraren Sture Lindholm i Ekenäs har redan nu gjort en banbrytande insats för att belysa Finlands olyckliga väg till självständighet. Han har grävt där han står, med regionala kartläggningar av inbördeskrigets förlopp i västra Nyland, med "Röd galenskap och vit terror över den västnyländska bygden", med böckerna "Röda moln över industribygd" och "En motgångarnas man" om en politiskt radikal särling i Tenala.

Utgivningstakten är imponerande. Alla dessa arbeten har kommit till under de senaste tio åren, det senaste nu om fånglägret i Dragsvik.

Det beryktade fängelset för röda fångar efter inbördeskrigets slut har oftast inneslutits i en tät dimma av politisk glömska. I vår politiska historia lever ett annat begrepp mycket starkare, nämligen epoken under 1930-talet som "Tammisaaren yliopisto". Där satt då både prominenta och allmänbildade politiska fångar, som med uppenbar framgång undervisade sina mindre skolgångna kamrater i historia, samhällsekonomi och Marx och det sovjetiska kommunistpartiets läror.

Vid inbördeskrigets slut fanns tiotusentals röda fångar inspärrade i primitiva läger. Situationen var från början ohållbar och efter de första dagarna i fångenskap hopplös. Utan att kanske aktivt mana fram lägertillvarons mest destruktiva krafter dök de upp nolens volens, generalerna Svält och Pest.

Svält, sjukdom, död

De vita väpnade krafternas beredskap att inrätta fungerande fångläger var klen eller obefintlig. Sjukvård och proviantering måste organiseras ur tomma intet. Det fanns varken filtar, sängar, mat, medicinsk personal eller varma logement som skulle ha väntat på fångtransporterna, som under vintern och våren rullade in på hållplatsen i Dragsvik.

De mest långväga gästerna var färdigt sjuka och utmattade då de nådde Dragsvik från Uleåborg, Brahestad, Gamlakarleby, Närpes och andra kortvariga fångkolonier. Detta tilläts hända i ett civiliserat samhälle med en i övrigt fungerande organisation. Fångarna saknade i segrarnas ögon allt människovärde.

Pesten kom med österbottningarna. Den hette skyttegravsfeber eller recurrensfeber. Som det latinska namnet antyder är det fråga om en med tyfus besläktad elakartad sjukdom som återkommer gång på gång tills patienten avlider eller i något fall lyckas överleva. De insjuknade isolerades inte trots läkarnas uppmaningar.

Svälten härjar lika ohämmat. Fängelseväsendets intendentur lyckas inte leverera föda. Dieten bestod av halvrutten klippfisk, den norskt torkade torsken från Atlanten. Brödransonen var mindre än minimal. Matfett gavs inte ut. Folk dog som flugor mellan juni och augusti 1918. Den dagliga förlusten av människoliv kunde som värst uppgå till sextio-sjuttio. En särskilt utsedd fånge fick fungera som "de dödas minister". Han höll koll på namn och antal.

Eländet kröntes av ett överhetligt förbud mot att fångarna skulle få ta emot matpaket av sina anhöriga. Den bleka nöden övertygade senare lägermyndigheterna om att paketen borde tillåtas.

Inom Östersjöområdet har befolkningen rikliga bevis på att hemvändande ryska garnisoner kan lämna hekatomber av snusk, slask och exkrementer efter sig. Så var det under transporterna till Ekenäs, så var det när Porkala återlämnades, så har jag sett det i Paldiski i Estland på 1990-talet. På tågen måste fångarna förrätta sitt tarv inne i vagnarna. Det fanns inget vatten att tillgå, inte heller rimliga sovplatser.

Avslöjandet

Dödligheten i fånglägret i Ekenäs rörde sig mellan 24 och 35 procent per månad av fångtalet. Av över 70 000 fångar efter inbördeskriget kom över 13 000 till Dragsvik. Medan lägerdödligheten var hög överraskar Sture Lindholm med beskedet att under säsongen 1918 endast 13 fångar arkebuserades. Till detta bör adderas sådana fångar som sköts ned under verkliga eller påstådda flyktförsök. Siffrorna är förbluffande låga.

Förhållandena i Dragsvik avslöjades i en förtrolig rapport av fängelsets nya överläkare Robert Tigerstedt. Rapporten läckte ut i Norden. Men Tigerstedt kunde väl stå bakom sitt konstaterande att inte ens i den ryska kejsarens fängelsehålor hade han sett en motsvarighet till eländet i Dragsvik. Utanför bokens ram faller friherre Hjalmar Linders ljungande protest till general C.G.E. Mannerheim om behandlingen av de röda fångarna. När domstolarna kom i gång föll de strängaste utslagen i Ekenäs.

En neslig kontrapunkt utgör redaktör Oskar Wikholms reportage till sin tidning Västra Nyland. Ortsbladet hade länge förtigit fånglägrets existens efter en några raders minusnotis om att lägret öppnats. Wikholms artikel liknade i många avseenden ett beställningsarbete. Han prisar fångarnas möjlighet att ta solbad på varma sanddyner, han är tillfreds med lägermaten, men avslutar ändå sin skönmålning med att påstå att fångarna, som inte förtjänar det, i vissa avseenden har det bättre ställt än vanliga Ekenäsbor. Mitt intryck av ett presshistoriskt arbete är att Wikholm förblev en småstadens obotliga streber.

Regional framgång

Sture Lindholms stora förtjänst i lägerskildringen är hans presentation av en överväldigande mängd data och information. Boken om Dragsvik är också rikt illustrerad. Däremot finner jag att han haft det svårare att gestalta en sammanhängande, bearbetad skildring av det rikt flödande materialet.

Hans stilistiska förmåga sviker på några punkter. Direkt konfys blir jag då författaren bollar med Gamlakarleby, Kokkola och kokkoliter utan någon skillnad. Samma osäkerhet förekommer i fråga om några andra ortnamn.

Det är Sture Lindholms avsikt att doktorera på det insamlade materialet. Han avser att tillbringa en period av forskning i S:t Petersburg där han kan finna intressant material, men sannolikt mest om tiden före oktoberrevolutionen.

Författarens nuvarande nivå av exakthet och stilistik måste tyvärr förbättras en del för att doktoranden in spe skall nå sitt mål. Han lyckas säkert med den lilla skärpning som krävs.

Under tiden har boken om Dragsvik blivit en regional framgång i västra Nyland. Det är arbetet värt.

Ralf Friberg

Svenska Sigtunaskolan lockar med högklassiga studier i anrik och internationell miljö

Intresserad av en internationell gymnasieutbildning och av att testa dina vingar utomlands? På svenska Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket kan det förverkligas under trygga och inspirerande förhållanden som samtidigt öppnar många dörrar. 15.2.2019 - 09.22